Guldtråd.

Mitt emot systembolaget satt jag och glodde. Inne på Hansens café, jag stirrade nog sönder hon som jobbade i kassan på andra sidan gatan. Inte för att det var nåt speciellt med henne utan för att hon råkade befinna sig rakt i skottgluggen för mina pupiller, hon tog betalt och flyttade kundkorgar, jag inbillade mig att hon såg att jag stirrade men jag brydde mig föga.

För första gången sen jag åkte upp var jag ensam. Pappa var på jobbet och min bror hade åkt hem. Jag hade tänkt spela biljard, det sket sig, jag åkte in till Valbo, tänkte handla lite kläder. Blev som vanligt sur på alla människor och att tjejer har en miljard mer saker att välja på. Så jag satt mig på cafét i centrala Sandviken, bland tanterna, fönsterplats så klart. Läste lokaltidningen om saiks 9:e raka seger. Vilken grej. Åt på min smörgås och drack mitt kaffe, det pep till i telefonen där det stod att jag är bra. Och jag blev så klart glad.

För i bilen, när jag körde runt lyssnandes mammas skivor, så som jag alltid gör när jag är hemma. Det var då jag kände att det bara har lossnat några små sandkorn från stenen som jag bär. Väl hemma, efter att ha hämtat upp pappa på jobbet, skottade vi snö. Det har snöat nämligen. Och så tog vi bort massa snö från taket. Det har snöat nämligen. Och sen var jag inne i vedboden och tog bort massa snö. Det har nämligen snöat. Senare på kvällen pep telefonen till igen och jag blev nere på riktigt och jag tänkte att det går tunna känsliga guldtrådar mellan våra hjärtan.

The National – Conversation 16

Vanedjur.

Jag undrar om det kan vara som så att jag grät och sörjde och kände tillsammans med mamma under tiden hon var sjuk. För just nu känner jag inte så mycket alls. Även om jag tänker på det ofta och även känner så kan jag inte påstå att jag går runt och är ledsen. Det kommer i väldigt små omgångar, som när jag fick julklappen från mamma och pappa. Eller när vi lyssnade på julsånger.

Idag har jag legat i soffan och läst och kollat på youtube i min mobil hela dagen. Då har hon inte dykt upp så ofta. Inte heller när vi äter, eller när vi tittar på tv. Någon sa att det var ett bra tecken, att hennes själ är fri, att hon vet att jag klarar mig utan henne. Och det är ju bra. Om man tror på sånt. Om man inte tror på sånt så kan en ännu större tröst vara att det är absolut ingenting som kan ändra på det här och att mamma inte vet någonting om något nu. Det känns nästan bättre. Så då får det vara så. I alla fall just nu.

Och vi har inget vatten här hemma.

The National – Little Faith

24 Dec.

Ja, nä, jag vet inte.

Klä granen, kista, blommor, gravsten. Griljera skinka, dödsannons, urna, sånger. Göra godis, kyrkligt, borgerligt. Äta julgröt, julklappar, en tom stol.

Jag känner mig redan, så här strax efter kl tio, liten, svag och frusen och vill mest hem. Hem till Göteborg.

Pladder.

Jag tror inte riktigt att någon av oss förstår. Vi sitter och pratar, vi sitter och äter, vi sitter och glor, vi sitter och dricker whisky, vi tittar på TV, vi skrattar precis som vanligt.

Ibland kommer det lite tårar, som när de hissade flaggan på halv stång på mammas jobb, eller när det kommer blommor från människor. Pappa är oerhört praktisk och fixar och donar med saker och ting, han är lite mer virrig än annars men annars så är han nästan som vanligt.

När jag ringde till jobbet idag för att berätta och jag var tvungen att säga det. Säga att mamma dog igår, då brast min röst och jag kände att mamma inte bara är och handlar. Att det inte är hon som ringer när det ringer i telefonen.

Kanske är det så att det just nu känns mer som en lättnad än en saknad eftersom det har varit så jobbigt, att det har frestat på under alla dessa månader. Psykiskt utmattad helt enkelt.

Men jag kan inte minnas när jag blev så glad senast som när min telefon ringde och det var mamma som ringde. Det hade hon inte gjort på väldig länge.

Jag ser hennes tredjedel till öppna öga, hennes öppna mun och tungan som inte löd. Tänk om jag väntade för länge innan jag tillkallade sjuksköterskan, tänk om hon hade börjat känna smärtan, tänk om den blev så stark så hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Förlåt mig om det var så. Jag visste inte ens om du var vaken eller sovande.

Ibland känner jag doften av hennes snart döda hud när jag pussade henne på pannan, jag känner hennes torra skrovliga panna när jag smeker den med min hand. Jag ser hennes hand där den ligger lealös. Och jag ser hennes gula stelnade döda hud och jag känner doften. Jag antar att jag inte har kommit längre än till gårdagen för när jag skulle somna igår kändes det som om jag var mamma på mina rörelser på nåt vis.

Slutet.

Gårdagen slutade med att mamma inte längre kunde prata, hon kunde inte längre be om vad hon ville ha. Jag stannade kvar på sjukhuset över natten tillsammans med pappa för att han skulle kunna sova lite medan jag satt på en stol bredvid mammas säng. Jag höll hennes hand, hon sa mitt namn, tyckte jag, samtidigt som hon andades ut. Jag såg att hennes ena öga var öppet till 1/3 men fick ingen som helst reaktion på att hon var vaken när jag tilltalade henne. Jag ringde på sjuksyster efter ett tag för att hon skulle få mer morfin. Ont är det sista hon ska ha, under tiden droppade jag ner några droppar vatten med hjälp av ett sugrör in i hennes mun och masserade in lite vaselin på hennes torra läppar. Detta skedde två gånger under natten. Hon sov lugnt och fint.

Halv sju fick jag och pappa in lite frukost på rummet medan mamma sov.

Sedan la jag mig för att vila och klockan 07.10 ungefär väckte pappa mig och sa att han trodde att mamma hade somnat in.

Livet lämnade mamma strax efter kl 07.00 i morse, medan hon sov. Det var det bästa som kunde hända när det var som det var. Hon såg så fin och fröjdfull ut där hon låg i sin säng.

Vi stannade alla kvar till runt 11 för att hinna säga farväl på riktigt.

Nu känns det så jävla tomt och ofattbart, det känns som att hon är på nedervåningen eller på jobbet.

Det kommer att ta tid det här.

Jag vill säga ett stort tack till er alla som hört av sig, som stöttat, som frågat, som erbjudit famnar, sängar och tröst.

Och speciellt till dig som tände ett ljus för henne i morse.

Jag vet att du gillade honom, du frågade om vi ville följa med på honom när han spelade i Gbg. Klart vi ville, nu blev det aldrig så. Vet dock inte vad du tyckte om just den här låten.

Till dig mamma:

Björn Skifs – Håll Mitt Hjärta (Same Old Story)

Hem.

Jag längtar hem. Hem till en stor säng med duntäcke, vakna och äta frukost, ta en kaffe, läsa morgontidningen, ha henne på andra sidan som läser bostadsbilagan och frågar vart det och det ligger och jag säger att jag inte har en aning om vart det ligger.

Men när livet är så igen så är ingenting sig likt. Jag såg hur ögonen gnistrade till när orden nådde fram, precis som tårarna föll på pappa och mig. Och han sa "Jag vet vad du tänker"

Och jag kommer väldigt ofta i framtiden tycka att det är sorgligt.

Hon biter i äpplet och suger ur saften, hon tar en glass och smakar på den några gånger, hon tar några klyftor av en clementin och pressar ur saften mellan tunga och gom. Eller fel. Hon tar inte, det kan hon inte. Vi ger henne.

När vi frågade om hon ville ha Loka eller vatten så sa hon: Inte fan vet jag. Det tyckte vi var roligt.

Hon har inte ätit på några månader nu. Och nu har hon ingen näring längre, så hon börjar krympa, kindbenen börjar komma fram. Hennes armar börjar bli tunna och munnen börjar framträda mer och mer. Idag var hon trött, hon jämrade sig och yrade nåt om kakel och kreditkort när hon sov.

Och jag har aldrig någonsin varit så rädd för att telefonen ska ringa.

Hottentott.

Det var så vackert när mormor kom och höll sin dotters hand.

Hon gammal, rynkig och ärrad. Dottern yngre, slätare men mer ärrad av nuets tand. Plötsligt insåg jag att även hon är ett barn.

Även systrarna var där, de hade alla flugit upp från smålands djupa skogar där de upplevt massa minnen tillsammans och mamma är så tacksam för att alla tar sig tid.

Hon verkar inte förstå att inte en enda av oss offrar någonting för att vara där. Utan att vi är där för att hon är hon och för allt hon gjort, för alla minnen, för alla lärdomar.

Och hon tycker det är jobbigt när pappa är borta ett par timmar, det är när han åker hem för att duscha och andas lite efter att han varit på sjukhuset i 21 timmar och vakat.

Idag var hon piggare, det var skönare då. Men jobbigare nu på nåt vis. Även om det är lättare.

Man kan säga att inget är som det någonsin varit i mig.

Den ena systern sa:

Du har ny frisyr va?

Mamma sa:

Ja, sån där hottentottfrisyr och alla skrattade för hennes hår spretade åt alla håll.

Rörigt.

Med sin man sittandes vid sänggaveln, den yngsta sonen hållandes den ena handen och den äldsta sonen hållandes den andra låg hon i sängen och andades långsamt, tungt och sällan. Ibland sökte ögonen kontakt men oftast var de slutna. Vi var övertygade om att det var de sista timmarna i hennes liv. Mellansonen öppnade dörren och kom inrusande in i rummet, röda ögon, som alla andra, brast i gråt, för situationen, men nog mest för att han faktiskt hann fram i tid. Före hennes hjärta slog det sista slaget, för att aldrig mer kunna slå igen.

Hon har begärt att inte få någon mer näring. Hon får morfin när hon än ber om det. Hon kan inte sitta upp, hon kan inte vända sig själv i sängen och det är en märklig känsla att sitta där bredvid och smeka mammas hår och hålla hennes hand och hoppas att varje andetag ska vara det sista. Så att det går över. Idag sa hon hur hon ville ha det med dödsannons och med kremering och att resten fick vi göra vad vi ville med. Hon sa också, med lite oro i rösten, att hon skulle vilja veta hur det skulle bli. Hur det blir att dö.

Jag vet inte kära mamma, jag vet inte hur det är att dö.

M.

Egentligen gillar jag inte riktigt att citera texter här, men just nu får den här stå för vad som händer. För jag är för trött och för rödögd. Men jag sa i alla fall att jag tycker att hon har varit en fantastisk mamma. Hon sa ett hjärtligt tack och att hon gjort så gott hon kunnat. Jag svarade att det var mer än väl. Sen sa vi att vi älskade varandra medan vi kramade om varandra där jag stod lutad över sjukhussängen. Hon är inne på sina sista andetag. Hon har gett upp. Hon sa att hon helst hade velat leva, men hellre dö än att ha det som hon haft sista tiden. Och hon är så lugn, så lugn. Verkar inte vara orolig för någonting. Det gör mig lugnare, även om jag känner i armarna hur känslor av tomhet, panik och ångest då och då sipprar fram. När inte de tar sig uttryck så är jag bara förbannat ledsen. Det var ju inte så här det skulle bli.

Du faller handlöst framför mig

på din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig

ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera

tar ännu en bild

där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen

ändå är det så obegripligt svårt

ja, det verkar så enkelt vännen

men ingenting i denna världen

var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk

en roll som krävde hårdare hud

min kraftreserv den tar snart slut

som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Och du rör min kind så jag förstår

att det bara är timmar tills du går (....)

Kent – M

Knäck.

Vaknade i soffan med kläderna på och Freddie Wadling från högtalarna. Låg och stirrade, satt och stirrade, stod och stirrade. Hinken på golvet var tom. Låg och stirrade igen. Tänkte jag skulle skita i föreläsningen, men så har jag indoktinerat, hemifrån, som gör att jag tänker att jag lika gärna kan sitta där och glo som att sitta hemma och glo.

När jag började gå började det göra ont i knät och jag kom på att jag hade ramlat över vagnspåren på avenyn under natten.

Jag satt mig lite avsides på föreläsningen, oduschad och antagligen en doft av alkohol runt mig, och glodde och några saker sjönk säkert in och jag snodde lite choklad av min bordsgranne för att ha till mitt kaffe.

På stan hade de 50% på jackor, men jag hittade så klart ingen som jag ville ha. Och byxorna jag tänkt köpa var för stora eller för små. Flanerade runt utan mål och mening tills jag stod på en hållplats där min buss kom. Väl hemma tänkte jag att jag skulle bryta ihop. Men så kom jag på att jag inte vet hur man gör. Lära mig, någon?

R.E.M. – Country Feedback

Smärta.

Idag har jag, för första gången, bedövat mig.

Han ringde och sa; hon ligger på sjukhuset igen, hon har ont. Hon låg och skrek av smärta.

Ambulansen kom, jag har inte ätit på hela dagen.

Jag frågade om man visste vad smärtan betydde, det visste man inte.

Eftersom jag redan var hos M.H och hade tagit ett par öl så fortsatte jag. Vid tolv på Skål, och den röda mössan gått hem, sa jag att jag ville hem och så blev det.

Tiden.

Det händer ingenting, jag stressar inte. Jag skyndar inte, men jag väntar.

Väntar på saker som inte går att påverka, inte går att skynda på.

Jag väntar på livet, jag väntar på döden.

Jag väntar på att leva, jag väntar på att dö.

Här och nu är borta sedan länge, jag som då och då trott att jag behärskat den konsten.

Ibland känner jag ångesten rinna ut till armarna, ibland känner jag fjärilar i magen.

Klumpen i halsen gör stillsamma besök liksom fjädern i kroppen.

Tick tack

Tick

Tack.

Sms.

Jag skulle kunna skriva om tankarna som snurrar, om känslorna som växlar. Jag skulle kunna skriva om eldar och is, om isberg som smälter och om eld som dränks. Istället citerar jag om snö som jag fick i ett sms av en vän, som jag träffar alldeles för sällan.

När det snöar som mest brukar jag tänka på dig. Vet inte riktigt varför jag förknippar dig med snö, men det gör att jag gillar snö lite mer.

Stora rummet.

Vi satt framför vedkaminen, veden luktade och elden sprakade.

Han sa att han inte skulle orka ta hand om ett helt hus själv, att han skulle sälja det. Dela eventuell vinst på fyra och sen flytta till en mindre bostad. Antingen här uppe eller nere i Småland om någon ville anställa honom där. Där hade han närmare till två av barnen, istället för ett här uppe. Jag fick instruktioner om kassaskåp och deras bankkonton, om något skulle hända även honom.

Pappa har tänkt i tysthet. Precis som vanligt.

Hennes förvirring som uppkommer när hon är trött, att hon förväxlar fjärrkontrollen med telefonen, att hon tror att min mobilladdare är en timer, att hon två gånger på en timme är på väg att gå upp för att se på TV, på ett program som skulle börja om två timmar. Att hon börjar prata mitt i en tanke, att hennes tankegångar inte är logiska. Frågan är om det är något annat på gång också.

Dagen.

Jag klädde på mig en kvart före. Trots att jag gått upp dit varje dag under nio års tid kom jag inte ihåg hur lång tid allt tog. Skor på, jacka på, mössa, vantar, halsduk, nycklar, mobil, pengar. Ut på farstubron, ut på vägen på den hårt packade snön, gick förbi några skoteråkare, gick över ån, upp för den vaga backen och jag var framme. 20 minuter förtidigt. Pumpade mina händer, vickade mina tår, hoppade på fötterna. Ställde mig bakom kyrkknuten. Kallt. Bussen kom, hoppade på, chauffören hälsade så klart. Betalade 35 kr med mitt visakort. Jag var ensam på bussen, så klart. Sen kom det två passagerare till, det störde mig. Jag ville åka ensam. 30 min senare plingade jag när jag ansåg mig tillräckligt nära mitt mål för att kunna gå. Kom fram, vit om tårna. Han skrattade och undrade vad jag hade för jävla skor, han vred, vände och knäckte. Snabba vändor på Bokia, Fotobaren. En man frågade när jag tog ut pengar hur mycket jag var tvungen att lägga i, 5 kr, 10kr? Han trodde jag köpte frimärken ur maskinen. Klingande gammelsandviksmål. In på Sveriges bästa bibliotek 2010. De hade flyttat skivorna. Pappa hämtade mig efter sitt jobb. Ja. Mer än så hände inte idag.

Middag.

Ögonen som sken

läpparna som formade orden

och lungorna som gav sucken.

Jag såg besvikelsen skönja över ansiktet

hur du vände dig om och

hur han tittade ner i tallriken

Du ville hjälpa till

glad och stolt

över att vara lite pigg

och han är som jag

jag är som han.

Kall och disträ.

Fläck som fläck.

I magen är det någonting som rör sig. En molande rörelse.

Där bakom kökslampans profil yr snön runt i lätta kastvindar.

I mitt huvud processas det väldigt lite, jag har blivit märkt av det fyrkantiga verket.

Orangegult lyktstolpsljus letar sig in genom persiennerna, fram till min pupill som smalnar.

En flickvän skällde på mig en gång. Hon sa att jag ägnade för lite tid till sådant som var relevant, som att ligga och räkna födelsemärken på hennes rygg. Naturligtvis hade hon rätt.

Nu har jag tagit lärdom och ägnar min tid, liggandes i soffan, åt att räkna fläckar i taket.

Meningslöst.

Jag har ingen lust till någonting.

Visst, jag är väl aldrig något energiknippe som kastar mig in i saker med hull och hår. Men jag brukar uppskatta vardagen.

Men nu har jag verkligen inte lust med något.

Ingen musik är bra, ingen mat är god.

Ölen känns blaskig och godiset blir jag illamående av.

Sova har jag ingen lust med och jobbet är mer en transportsträcka till något som jag inte vad det är.

Skolan är meningslös för att jag tycker att kunskap mest känns till för skryt.

Att resa känns mer som att det är något som andra tycker att man ska göra.

Och jag bryr mig inte riktigt vad som händer och sker, ansvarskänslan har bytts ut till rutin.

Borde kanske skaffa mig en fjällstuga att flytta in i

så jag kommer bort och kan låta tystnaden fylla upp tomheten.

Istället för massa skit.

Kanske är det bara mörkret som sliter hårt i år.

Ögonen.

I morse tittade jag mig i spegeln och det var något som hade förändrats.

Lite rynkigare än för några år sedan och lite gråa hår här och var, det gör detsamma, det är bara snyggt.

Men ögonen. Det var något i dom som inte riktigt var sig likt. Lite mindre glans, lite mindre färg.

Kanske bara ovanligt trött av för lite sömn eller av för mycket oro. För mycket electrovågor från dataskärmen. För mycket känsla till för mycket abstrakt realitet.

Bo Kaspers Orkester – Ännu en dag

Känslan.

Det fina, vackra, subtila.

Fingrar mot kinden, en hand i håret.

Ett skratt, en blick.

En kaffekopp, en chokladbit.

En parkbänk vid järntorget med frost

Ett hjärta som slår av sin rost

Mössor, halsduk.

Två händer flätade i handsken.

Fickla.

Det gäller för oss att hitta känslan

bakom leendet

Ibland ser jag en glöd

som brinner upp i rök.

Det droppar ord från din mun

det droppar svett från din hud.

Änglarna faller hårt

djävlarna har ingenting att falla på

Stjärnorna lyser som glitter

gav dig rätt att förakta mer

de tysta läpparna spricker

Det droppar ord från din mun

det droppar blod från din hud

Ska du falla hårt

eller har du ingenting alls

att falla på.

Ack.

Det finns mänsklighet.

Det finns människor.

Bra om man kan se skillnad på det.

Man ser inte heller skogen för alla träd.

Men samtidigt

så ser man inte heller ett visst specifikt träd

för skogen.

Man skulle kunna fokusera på just det trädet.

Se barken åldras, ser hur löven svajar i vinden.

Utan att tänka på den stora mörka skogen.

Men ack.

Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer

Täcket.

Tänkte lägga mig.

Mitt täcke låg inte i sängen som det bör.

Istället låg det i soffan i vardagsrummet.

När hände det senast?

Och när var det senast som det var jag som använde det i soffan?

Jag har verkligen blivit helt wild and crazy.

Ja jag säger då det, spärrarna släpper.

Helt wild and crazy.

Besked.

Diagnos:

Äggstockscancer (av 3:e graden?)

Behandling:

Cytostatika

När:

Påbörjas 9/11-2010.

Prognos:

Bättre än befarat men med hög dödlighet vid sen upptäckt.

Jag tror att 3:e graden är sen upptäckt. Det är dock oftast då den upptäcks.

Säkerhet:

Äggstockscancer, cytostatika och 9/11-2010.

Det andra är googlegissningar.

Kork.

Det är så lätt att glömma.

Där vi sitter med vin, öl, whiskey och god mat.

Jag och pappa.

Att mamma inte äter, att hon sitter och tar in dofterna.

Och att hon trivs med att vi lever det normala livet.

Det är lätt att glömma att när vi satt där i soffan i vardagsrummet så frågade jag om hon var rädd för döden, om hon var orolig.

Att hon sa att hon inte vet om hon lever till årsskiftet och att det var jobbigt men att hon i alla fall inte är rädd för döden. Att hon hellre dör än lever ett dåligt liv och att hon tänker att vi barn har våra egna liv och klarar oss bra men pappa, hon är orolig för pappa, att jag då sa att om så blir fallet så tar vi hand om honom. Hon sa att hon vet.

Sen sa jag:

För dig är det lätt. Antingen blir du frisk. Eller så dör du. För oss som blir kvar kommer det att bli tomt.

Så jävla korkat.

Varför sa jag så?

Påfyllnad.

Idag såg jag den lilla. Hon som ligger i fosterställning med händerna under kinden. Hon låg där och sov så lugnt med slang i näsan och dropp i armen. Det salta kom fram tillsammans med minnen och tankar.

Ikväll var jag hos ett ex. Hon är numera en gift villaägandes tvåbarnsmor. Vi satt och pratade och bollade. Om livet, om döden. Om närhet, om distans. Om acceptans, om förnekelse. Om sorg och lättnad. Om stolhet och barnbarn. Jag behöver dricka mycket vatten nu för tiden.

Kvällen.

Hand i hand

och

du har lärt mig

allt jag kan.

Tårar som rinner

två hjärtan

ett som dör

ett som brinner.

Sitter du svag

eller skapas det

genom en sons

andetag.

Vilka var drömmarna

hur var det med tiden,

och prioriteringarna

när du aldrig hann med

oceanavgångarna.

Vilka var drömmarna

blev livet som du ville

jobb, hem och

de tre sönerna.

Du har aldrig sagt till pappa

det du sa till mig

att du tror du kanske inte lever

nästa gång du tänkte använda

din vårkappa.

Tecken.

Det luktar sjukdom i huset, från sovrummet ner till hallen. Det ligger vita cylinderpåsar här och där. Det står vattenglas med sugrör överallt. Små manuella apparater att andas i för att träna upp lungorna. Det står blommor med hälsningar på. De är från vänner och släkt. Min blomma som hon fick på sjukhuset står i fönstret. Som för att bevara den. Och mitt huvud är lite mer upplyft från sanden. Imorgon kommer antagligen resten av sandkornen att blåsas bort brutalt.

Viska.

När allt vatten som finns har runnit under alla existerande broar och solen håller på att dö där borta vid horisonten är det dags att låta det rinna ett varv till och upptäcka nya virvlar och strömmar och att höra de stora klucken en gång till för att sedan upptäcka att det också finns andra kluckar som liksom viskar in direkt i örat, till hjärtat och att det är de som definierar det viktigaste.

Det var en lång mening kan tyckas.

Strutsen.

Jag har haft huvudet i sanden ett tag. Nu är det dags att plocka fram det igen. Att se det som det är. Nu är den här veckans jobb slut och nästa större projekt är att åka hem igen. Det är då huvudet åker upp och ögonen öppnas för slangar och dropp hos en mamma som numera är hemma i sitt hem. Sitt hem där hon ser allt som hon brukar göra, som hon vill göra men som hon nu inte kan göra. En känsla av sjukdom kommer obevekligen att sprida sig över millimetrarna i hörnen av huset, i soffan när hon ska resa sig, i maten som hon inte kan äta, i samvetet när vi äter frukost, middag. Som tur är är blodsockret jämt så hon inte känner hunger, suget rår det nog inte på.

Men hon är också hemma i ett hem där hon känner millimetrarna, ett hem där hon kan gå runt som hon vill, lyssna på sin musik, på radio, fixa och dona så gott hon kan. Ett hem där hon kommer att ha sällskap även när hon inte ser någon. Hon kanske kan plocka lite i sina blommor, ta bort vissna löv, se till att de överlever hösten och vintern och får uppleva en sommar till. En sommar till. Många somrar till.

Människor.

Det finns människor där det bara räcker att humma till lite ibland. Att titta dom i ögonen och nicka för att samtalet ska pågå i evigheter medan man själv sitter och funderar på vilken tid tvättstugan var bokad, om jag har bröd hemma, hur ettor och nollor egentligen fungerar.

Deras intresse för om någon verkligen lyssnar är så pass obefintlig att de inte ens märker att man tänker på annat. Eller så märker det av det men låtsas inte om det. De kanske tänker:

Det finns människor som är så dåliga på att föra konversationer så de inte märker vad som sägs. De bara sitter där och hummar så man måste prata och förklara allt hur mycket som helst för att de ska förstå vad man menar. Deras intresse för att lyssna är så pass obefintligt att de inte ens märker att jag säger samma saker om och om igen.

Dolmar.

Tänk om man skulle börja med sina facebookuppdateringar här istället.

Då skulle det ha stått:

Johan Lindqvist halsar Cava, Thåström/Imperiet ljuder från vardagsrummet och han försöker sig på nåt så exotiskt som att laga vindolmar, det svåraste hittills var att få upp bladen från burken. Men så har han inte kommit längre än att löken fräser heller. Vilka sida ska vara inåt, den sträva sidan va?

Så skulle det ha stått då.

Frågan är varför jag skriver i 3:e person.

Jag vet inte.

Uppdatering:

Min nästa fråga skulle ha varit: Hur vet man om bladen är färska eller inlagda? Ska de förvällas eller inte?

Uppdatering:

Det verkar inte som att man skulle kokat riset före man kokar dolmarna i typ 50 minuter. I alla fall inte enligt google. Kan bli spännande det här. En enda sörja.

Återigen:

Nja. Det kanske blev någon form av soppa.

Hemfärd.

Det här med att vara hemma.

Det hör till att bli irriterad.

En hel vecka dessutom.

Saker som jag försökt arbeta bort.

Interna sociala regler.

Sur och grinig hela dagen.

Trött på det.

Plus omständigheterna.

Får ändå bli sur och grinig.

Imorgon hemfärd.

Framme runt 21.

Kom och möt mig.

Den som vill.

Men jag ska vidare hem.

Nuet.

Idag satt jag i en fåtölj bredvid mammas säng. Efter att ha fått hjälp att sätta sig upp i sängen och sen lägga sig igen sa hon att hon var trött och började slumra till. Pappa satt i hörnet mitt emot och även han passade på att blunda lite.

Jag lutade huvudet bakåt mot det långa ryggstödet och tittade upp i taket, på hålen i lampan. Jag hörde mammas och pappas andetag och just där och just då inkom det plötsligt en form av harmoni i kroppen. Kände mig så där lugn och tillfreds som man kan göra ibland när man på riktigt är i nuet och känner att inget kan skada. Lite överraskande att jag skulle känna det där och då men jag tog tacksamt emot det och lät det genomskölja mig för jag vet att det inte varar så länge.

Eddie Vedder – Society

Rasera.

Förlåt, men jag vågar inte riktigt stänga ner datorn. Vågar inte riktigt låta tystnaden, tomheten, och ensamheten komma över mig. Vågar inte riktigt låta mörkret omfamna mig och vagga mig in i sömnen. För egentligen vill jag upp och slåss.

Vill visa världen att den har fel. Att man inte måste dö bara för att en enda liten cell, av ungefär 100 biljoner, under sin korta levnadstid envisades och spred sin anarki till sina grannar.

Men jag reser mig inte upp för att visa att världen har fel, för vem är jag att göra det.

Istället ligger jag här mitt i natten på bäddsoffan i mitt föräldrarhem med datorn i knät, tårar på kinderna och hörlurar över öronen som om och om igen får höra Imperiet – ...när vodkan gjort oss vackra varför det är just den har jag ingen aning om. Jag har aldrig lyssnat på den förut men jag gissar att den kommer att följa med mig ett tag nu. Låtar brukar fastna och bära det som behöver bäras. Ibland bryter jag av med lite annat, som jag heller aldrig lyssnat på förut, Imperiet – Ballad om en amerikansk officer.

Mamma säger att vi är så snälla. Snälla för att vi är här. Jag vill vråla till henne att vi inte är snälla. Jag vill säga att det är en självklarhet att allt annat slutar att existera, trots att det ändå måste skötas. Att hon är värd så fantastiskt mycket för oss. Att vi har henne att tacka för livet och inte vilket liv som helst utan det goda livet dessutom.

Jag tänker på pappa som nästan varje natt i 40 år har somnat bredvid henne. Mitt jobb som barn och hennes jobb som mamma är att bryta sig loss och gå skilda vägar i livet. Mamma och pappas jobb, däremot, är att växa ihop, bli starkare, leva livet tillsammans, dela varandras liv. Och jag vet att det måste kännas väldigt tomt för honom att gå och lägga sig varje natt och då brinner fortfarande hoppet. Han säger att han ska byta hennes lakan, för han har bytt sina, det har han sagt ett tag nu, jag tror att han inte vill byta dom, att han vill känna hennes doft, som om hon fortfarande ligger någon decimeter bort och inte på ett sjukrum med påsar, slangar och syrgas. Om jag vore honom skulle jag aldrig byta, inte förrän hon kommer hem igen och då skulle jag aldrig någonsin släppa henne. Aldrig någonsin. För de borde fortfarande ha en lång tid kvar.

Två. Veckor.

Den där människan med skägg och som har ett kors på sin rygg kan man inte riktigt lita på. Skalpellen kunde inte göra så mycket. Nästan ingenting alls. Det var för mycket, fanns inget utrymme.

Hon låg i sängen med postoperationskläder, lite förvirrad blick och sa att hon trodde att det här var slutet. Jag, min bror och pappa satt på stolar runt och sa att vi inte ska tänka så innan vi vet något. Och den erfarnes ögon tyckte sig faktiskt ha sett att det kanske var en cancer som det finns bra medicin mot och som man kan leva med i decennier, att det är vårat halmstrå, det vet vi om två veckor.

Två. Veckor. Till dess ska hennes mage läka och hon ska förhoppningsvis kunna komma hem. Hon ska gå här hemma med påsar och slangar på en stång.

Det måste vara den cancern som han tyckte sig se, för om det inte är den så sa han att det tyvärr inte finns så mycket att göra. Tyvärr inte så mycket att göra.

Räddningen?

Idag kom Jesus till byn, han sa: Det verkar som att din mamma är utom fara. Att det inte har spritt sig utan att det håller sig på ett ställe. Han sa: Imorgon får vi se hur det ser ut inuti, kanske blir det borttagning av magsäck, kanske bara en del av den. Och vem vet, kanske inget alls, utan bara lite skrap på insidan. Men det, det får vi reda på först när magsäcken ligger i min hand och jag får se med egna ögon hur det ser ut. Det kanske inte ens är det som vi befarade utan något helt annat och om det är något helt annat så är det mildare än det vi befarade och om det är det som vi befarade så är det inte lika allvarligt som vi först misstänkte.

Tack sa jag.

Pantomim.

Jag har känt mig lugn, nästan sprudlande glad emellanåt. Men nu, nu när det bara är natten som skiljer åt från domen så känner jag hur obehaget börjar krypa i armar och ben, hur oron kommer förstöra natten som kommer. Jag känner igen känslan, men då är det andra saker än liv som dött.

Jag vågar inte riktig tänka efter hur det kommer att kännas när jag går in i 23:1 imorgon. Precis före jag ser ansiktena, eller precis före jag hör hur rösten låter vid första stavelsen när jag trycker på svaraknappen.

Det kan vara positivt, neutralt, negativt.

Och positivt i den här situationen är, om jag förstått det rätt, några timmars operation och sen ett liv som är, mycket eller lite, annorlunda än det gamla. Neutralt betyder att de fortfarande inte riktigt vet. Negativt = döden, snart eller senare. Det får inte bli det.

Trots detta så känner jag mig ofta relativt lugn, med toppar av oro och obehag. Antagligen för att jag inte förstår bättre, hade jag förstått hade jag kreverat. (Bara under den här textens tillkomst har jag pendlat från obehag och oro till ett visst lugn, får se vad som händer när jag slutar skriva.)

23:1

Igår satt hon på sängen med håret åt alla håll. Hon hade blåa landstingskläder och rosor på kinderna. Hennes ögon var pigga och det enda som tydde på sjukdom var platsen, kläderna och slangen i näsan, där det kommer upp slem från magen. Det var igår.

I förrgår var hennes ögon ofokuserade, hon mötte inte blickar, och händerna var nervösa, hon pillade på strumporna och kläderna. Sa inte så mycket. Hon kanske tyckte att det var jobbigt att vi alla hade åkt upp för att hälsa på. Hon gillar inte ståhej, som hon kallar det. Eller så hade hon ångest. Egentligen är det i morgon det börjar och jag hoppas att hon som har sina fotspår skuggade av sin pappa har rätt. Så som han sagt att hon alltid har.

Djupandning.

OK.

Det kan vara så att det är familjen Lindqvists tur. Det kan vara så att det är min tur nu. Jag som bara varit med om att det är gamla som dör, precis som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Att det är när livet är slut som det sista andetaget tas, inte att det sista andetaget tar det spirande livet.

Ligger du där, 60 mil bort, och har dödsångest, håller du humöret uppe eller ger det vika?

Du har en son 60 mil bort som inte riktigt vet vad han ska ta sig till. Som känner sig maktlös, som varken vill vara här eller där. Bara resa i tiden, men bara om testresultaten blir bra.

Det finns inte mycket annat att göra än att vänta, så under tiden funderar jag på om jag varit en god son, om du har haft anledning att vara stolt. Jag undrar om du fått ut vad du ville av livet. Och i värsta fall undrar jag om du skulle vilja bli min skyddsängel, trots att jag egentligen tror att döden är platt fall. Fast jag har ju haft fel förr.

Bo Kaspers Orkester – Ett ögonblick i sänder

Ingenting är tillräckligt.

Stjäl, stal, stulit.

Jag tycker om när andra människor får mig att låta klok. Speciellt människor som jag själv anser är kloka. Som det här som jag stulit rakt av härifrån.

... I de lägena är det bra att ha hittat en vän i sitt ex. I de lägena är det bra att kunna sjunka ner över en öl med honom, sucka och säga: Varför ÄR jag sån här?
Och han kan svara ärligt. Han kan säga alla de där sakerna man inte kunde ta till sig på den tiden man stod högröda i ansiktet på varsin sida matbordet och skrek åt varandra. Nu kan man lyssna. Och man kan ta till sig. Nästan.
Han säger att det inte handlar om dem, utan att det handlar om mig. Min självkänsla. Och att jag på allvar borde läsa den där boken han gav mig och fortsätta min terapi. Och han säger att jag kanske borde se längre bort än migsjälv.
Han frågar; Om du ser digsjälv som en Barbapappa av ihåligt hårdplast kanske möjligheten finns att fler än du har svårt med självkänslan? Kanske finns det en liten, liten, möjlighet att fler än du lever med liknande tankar?

Det är alltså jag som är exet, jag som är vännen. Det är inte jag som är hon utan det är jag som är han. Ja ni förstår.

Så här går det när jag inte finner ro, då snor jag av andra istället för att själv leta ord.

Fem minuter.

Jag stod vid korsningen vid mitt förlädrarhem, hade fått order om att gå ut och möta, den skulle snart komma. Jag visste att det skulle dröja fem minuter till. Fem minuter är gott om tid för att hinna rannsaka sig själv. Jag gick igenom vad jag hade gjort, inte gjort. Sagt, inte sagt. Stöttat, inte stöttat. Betett mig, inte betett mig. Jag hann gå igenom hur hon varit, hur vi varit, vad vi gjort, inte gjort.

Jag hörde sirenerna snabbt komma närmre och hjärtat började dunka än hårdare där det satt fastkilat i bröstet. Ambulansen stannade uppe på stora vägen, visste inte vart de skulle ta vägen, jag viftade med armarna, de såg mig och satte fart. Jag pekade mot ingången där det var bäst att ställa sig, hon kom ut från passagerarsätet och frågade vad som hänt. Det är mamma som...

De tyckte inte att det lät lika allvarligt som de på sjukvårdsupplysningen tyckte. Min bror (som är läkare) var inte heller speciellt orolig när vi ringde och berättade. Hon fick en liter dropp, ta prover och sen åka hem. För hon hade besökstid idag. Hon sover inte hemma i natt och jag är glad över att hon är gift med pappa.

Otydheter.

Jag har fyllt mina dagar med böcker. Med litteratur, med kurslitteratur. Nu är tentan gjord och det känns snarare tomt än skönt. Det känns som jag är övergiven och lämnad.

I morgon ska dock jag och L åka 60 mil och hälsa på min barndomsstad. Till mina föräldrar. Då kommer jag känna, efter ett par dagar, att jag kommer vilja känna mig övergiven. Kontraster är hemligheten i livet.

Och i morgon ska jag nog börja läsa Blecktrumman.

Eller så går jag till mitt nyfunna antikvariat och köper nåt ryskt.

Det är nåt mer jag vill säga, nåt mer jag vill formulera men jag vet inte vad eller hur.

Jag lägger mig och sover istället, det är den bästa medicinen mot otydheter och tveksamheter.

Otydheter finns inte, men jag tycker det är ett bra ord här och nu.

Och här och nu är här och nu.

Toni Holgersson – Och Så Går Dessa Dagar

Visst.

Visst är det väl så att när askan lagt sig över glöden så föds Fenix på nytt, visst är det väl så att när Fenix har fötts på nytt så flyger han iväg, visst är det så att han flyger rakt in i solen, bränns upp och dör. Visst är det så?

Vitt.

Vi doppade ner dom i färgburken, drog av lite färg mot burken och började måla runt fönstret. Från insidan såg man trädgården, där äppelträd och körsbär brukade, och antagligen fortfarande, står i blom under somrarna, om inte de som köpte huset efter oss, sågat ner dom. Eldat upp dom. Skapat värme i huset. I beröringarna.

Färgen var oskyldigt vit och skulle balansera upp det röda som resten av huset var klätt i. Det var du som hade valt färgen. Den röda. Då var det semestertid och du hade rest iväg till Barcelona ett par veckor, sen när du kom hem ville du att huset skulle målas om. Du sa det aldrig men jag misstänker att du ville vara nära något minne som du fann där nere.

Den vita färgen, det sista som gjordes, valde du efter en lång kall vinter. Du sa det aldrig men jag tror det var för att du ville ha en påminnelse om vem du hade låtsats vara.

När jag hade målat runt fönstret, var du där och drog med din breda pensel över min smala. Ditt liv över mitt och sen satt vi där, du och jag, och såg på hur färgen torkade. Den borde ha mist sin lyster nu.

Val.

Gick rakryggad, nyduschad och nyrakad till valurnan och är extremt tacksam för att jag slipper kulspruteknatter och bombattacker.

Den listige kan räkna ut vilket block jag valde.

Jag tror nämligen på att man ska få ändra inriktning i livet.

Plats.

Jag blir frustrerad över att hjärnan inte processar. Över att jag lyssnar men inte tar in. Att jag tänker på annat än orden som sägs, att jag inte hinner tänka klart innan någon annan öppnar munnen. Framförallt tror jag att jag blir irriterad över att jag är integrerad med att alla andras ord är viktigare än mina, trots att de flesta bara pratar skit eller för att det inte ska vara tyst.

Och vad gör egentligen mina grannar? På nätterna har de en jättestark lampa som lyser upp rummet. Som om de målade om. Men tar det ett år. Jag tror de låter något växa där.

Tom Waits – What's He Building In There

Nytt.

Det är svårt i början av ett ämne. Före man har lärt sig facktermerna och ord som används lite hur som helst till vardags ska plötsligt definieras. Så som rum, plats, region och landskap. Plötsligt betyder det något annat. Naturligtvis beroende på vilken inriktning man har. Detta tillsammans med teorier och metoder, historiskt, kritik, övergångar, nutid och fem olika källor gör det hela lite rörigt, lite svårt att plocka ut det relevanta och lite hopplöst att strukturera upp. Men det är som det ska. Vore dock skönt om det inte vore som det skulle för en gångs skull, det vore skönt om det var lättare. Och det värsta är att det är svårt att ordbajsa på tentor om man inte greppat och förstått det man läst så just nu kan inte ens det rädda mig. Två veckor kvar.

Uppäten.

Det var aldrig riktigt tal om att hålla igen, att låta hjärnan bestämma, inte den här gången. Den här gången var det doften, händerna och den där känslan som frambringas i kroppen som var avgörande. Det var det som gjorde att han tog det avgörande beslutet att låta det fortgå. Att låta henne göra vad hon ville. Han var någon annans men hemma hade de knappt pratat med varandra den senaste tiden. Han minns inte ens hur många kvällar de somnat rygg mot rygg, utan att säga god natt. Han minns inte hur många dagar de tyst vandrat runt i lägenheten eller suttit i ett varsitt hörn av soffan för att titta på något TV-program som han såg rakt igenom, han lät ögon vila någonstans på en odefinierbar punkt på väggen bakom den strålande, ljusa bilden.

De två var på god väg att bli en installation som kunde ställas ut på torget i vilken svensk stad som helst. Ut från sovrummet, vardagsrummet, köket och in i folks medvetande, de flesta skulle känna igen sig. De flesta skulle också vilja ge efter så som han just nu gör. Men ingen vill vara henne. Andra kvällar vill de vara henne men inte honom. Det är dom kvällarna då hon ger efter, de kvällarna när han ligger hemma och väntar. På grund av rädsla för sitt samvete avstår de flesta från att låta det fortgå, de låter det stanna som en fantasi som de kan plocka fram där hemma i vardagen.

Hans fantasier hade börjat få suddiga konturer, precis som hans verklighet. Han hade börjat få svårt att skilja dom åt och verkligheten var inte alltid längre den viktigaste. Sanningen var den att den hade glidit undan mer och mer för att lämna plats åt fantasin. Fantasin som också hade börjat gnaga på hans moral. Gränserna för hans inre moral hade börjat bli allt mer diffusa och nu lät han hennes händer och dofter nå hans sinnen.

Snart ska han upptäcka att en fantasi är en engångsprodukt, en engångsprodukt som, visserligen, går att återanvända men med betydligt sämre resultat. Och det finns många nya fantasier att leta upp som kommer att slåss om plats mot verkligheten.

Väskan.

Jag tänker på vänner som alltid är sjuka, på vänner som alltid har ont.

Jag tänker på de på vagnen och bussen som har frusit hela natten, de som har grova smutsiga händer som letar i papperskorgar.

Jag tänker att jag gör som jag vill, att jag sällan har ont eller sällan är sjuk. Att jag ibland jobbar fulltid, ibland går ner i tid för att kunna göra annat. Ibland har jag bil, ibland har jag det inte. Att jag köper dator, kamera, cykel, skoinlägg. Att jag lägger undan pengar, att jag kan resa. Att jag kan ta semester.

Jag tänker att jag tjänar mindre än genomsnittet i det här landet men ändå mycket mer än många. Allt hon hade var en väska.

Läppstiftet.

Jag kommer på mig själv att sitta och komma på formuleringar, hur de ska landa på tungan och blåsa iväg ut genom läpparna. Just när jag passerar läppstiftsbron, mitt på, precis där all kollektivtrafik måste bromsa in, hittar jag en slipad formulering tillika argument. När femman åkt ner och landat på ön så är den som bortblåst men jag har kvar samma känsla.

Och idag såg jag Amanda Jenssen. Hon är het. Både till yta och röst. Så där hes.

Bröllop.

Igår var jag på mojitofest i Partille. På den festen fanns en herre som hette Nils. Nils fick ett telefonsamtal av en vän som hade ringt till fel Nils. Hon skulle till en annan Nils som hon hade sökt i många timmar. Denna Nils skulle nämligen gifta sig där och då men gick inte att få tag på. Vi tyckte det var en fantastiskt historia och spånade om vad som kunde ha hänt honom. Det mest naturliga var att han hade bangat ur, satt på ett plan någonstans och mådde skit. Han kunde också ha tagit värvning i armén och var just då under vattnet i en ubåt så han inte gick att få tag på. Efter ett tag försvann denna diskussion in i andra ämnen. Festen-Nils fick i alla fall i uppdrag att ta reda på vad som hade hänt med bröllopsnils och berätta det.

Efter några timmar kom han och sa att han hade fått reda på vad som hade hänt med den andra Nils och varför han inte hade kommit på sitt egna bröllop. Han hade glömt bort det. Han var i Falkenberg på en 30-årsfest. Bröllopet var i Alingsås. Undra om det det skulle blivit ett stort bröllop? Undra om de kommer försöka en gång till och undra hur deras vardag ser ut, om bruden är förvånad eller inte.

Mössan.

På skolgårdens höstasfalt lekte ni tafatt.

Du tog hans mössa och efter fniss och skratt och uträknat jagande över skolgården ställde du dig i ett hörn och höll hans mössa bakom ryggen. Enda sättet för honom nu att kunna få tag på sin mössa var att omfamna dig för att på så vis komma runt din kropp och nå mössan.

Han hade länge drömt om att få hålla om dig när han låg hemma i sin säng eller åt middag med sin familj eller när han var ute och cyklade, men det vågade han inte nu. Inte nu när det var på riktigt, inte nu när du stod där i ett hörn i skolkorridoren med din grovt stickat bruna tröja, under vilken man kunde börja ana ett par bröst. Inte nu när han såg ditt hårsvall och den allra sista tapperheten rann ur honom när ditt klingande skratt träffade hans trumhinna och borrade sig rakt in i hjärtat. Skrattet fördes sedan vidare, utan omvägar, ner till magen för att där väcka alla fjärilar till liv. Fjärilar som fortfarande långt upp i vuxen ålder kom att befinna sig i någon form av djup dvala. Där varje upplivningsförsök kom att resultera i att de bara sprattlade till lite, som om de hade fått kramp och bara behövde sträcka på sig. Nu flög de fritt omkring och kom åt en massa känselspröt som påverkade varje cell i kroppen.

Under en längre tid hade han sett henne som någon speciell, han trodde också att han var lite speciell för henne. Han visste i alla fall att hon visste om att han fanns. Bara en sån sak. Hon var den som alla ville dansa med på skoldanserna men ingen vågade ta steget. Han vågade inte heller men hade ändå, på hennes initiativ, fått dansa med henne. Det var en tryckare och han kände hennes lukt från håret, från huden, han hade hennes öra mot sitt, kände hennes bröst mot sina revben och redan då visste han att han detta var något speciellt.

Han som knappt hade lärt sig olika länders placering på kartan eller lärt sig att formulera sig på engelska stod nu där med dig i ett hörn i skolkorridoren, om det hade varit några år senare hade ni antagligen börjat hångla snart, och visste inte vad han skulle ta sig till. Han kände en interaktion som han inte riktigt hade lärt sig att hantera. Hur hanterar man ett skratt som blåser liv.

Ohlsson.

Jag läser Gregorius. Boken som handlar om prästen i Dr Glas.
Där kan man läsa:
Om mannen i spegeln vore en blomma, då vore det bara en tidsfråga innan trädgårdsmästaren skulle hejda sig, rynka pannan och ställa ifrån sig vattenkannan, och han skulle böja sig ner och nypa bort den vissnande växten, eftersom den är bortom all räddning. Och det är naturens gång. Det kommer nya blommor och de måste ha ljus och rymd.

Och tydligen så ska man ha skriv-fliken intryckt. Då funkar det till och med att länka.

Som så här: Lewis & Clarke – Disintegration en superb cover på en, faktiskt, rätt så medioker curelåt. Faktiskt för att the cure var mina husgudar från 5:e klass fram tills de sakta tynade undan i takt med de vuxna åren för att med jämna mellanrum göra sig påminda.

Kurs.

Jag har anmält mig till en kurs. Eller till två och skickat intresseanmälan till tre andra. Två på universitetet och tre på ABF. Jag tänker att livet måste vara mer än så här. Trots fyra veckors semester där jag knappt varit hemma, en mountainbike som jag inte har hunnit/kunnat cykla på än så måste det, livet, vara mer än så här. Så jag har anmält mig till kurser. Kanske hittar jag livet där. Eller så kanske jag i alla fall lär mig att identifiera det som levs varje dag.

Antar att jag borde skriva något om Malmö, om den delade vinflaskekvällen, om han på Burger King vid Triangeln som jag började prata wifi-uppkopplingar, amiga, commondore, windows och apple med. Jag kan inget om sånt. Så jag tog det säkra före det osäkra och började prata om att man hade varvräknare på kasettspelaren när man spolade fram till spelet man ville spela. Han hakade snabbt på, han hade sin första commondore 1984 sa han. Jag tyckte om honom, han var ensam och önskade en god kväll när vi gick. Borde kanske skriva om Pickwickklubben, Om Z och Z som det var så längesen som jag träffade, den ena Z fanns det inte mycket kvar av av den som jag en gång kände. Jag antar att jag borde skriva något om Köpenhamn, jakten på Tuva Novotny. Om cyklar som cyklar över små barn. Om att bli raggad på av 60-årig dansk när man ska bada och om den vänliga själ som lät mig sova hos honom några nätter. Eller om konserten i folkets park där vi satt oss i gräset utanför Debaser istället och att jag nästan blev lite kär i ett par ögon. Och att jag på väg hem till GBG fick ett sms från L som jag reagerade på som jag aldrig reagerat förut. Å andra sidan har jag aldrig läst eller hört något sådant förut. Jag skulle kunnat ha varit på väg att bli pappa. Jag antar att jag borde skriva något om det.

Men istället skriver jag att jag ska börja göra färre saker men det jag gör ska jag våga göra på riktigt.

Kommentarer.

"Är det bara jag som överraskades över att DN använde den korrekta termen Illegala invandrare istället för den Orwellianska vänster- nyspråks termen "papperslösa"?" (Simon)

"Du kan komma ihåg att invandrarna i Arizona har färdats långt och tufft för att få jobba. I Sverige kommer man hit för att få och kräva saker delvis lär man sig det eftersom vår politik tillåter det." (Anonym)

"Du suger, det är därför dina länkar inte blir klickbara, också, man kan inte ha apartheid om inte båda sidorna är ens medborgare, tänk vilket jävla apartheid vi hade haft i så fall mot polacker." (Anonym)
 
"Helt rätt av Arizona. Mexikanerna har ett eget land." (Anonym)

Käre Simon: Jag tänkte inte ens på det om jag ska vara ärlig.

Anonym x 2: Som om jag någonsin uttryckt en åsikt i frågan. Men jag har svårt att tro att inte sveriges invandrare har färdats länge och haft det tufft under resans gång. Men många har nog inte kommit för att få jobb. Utan mest för att slippa dö, misshandlas och våldtas. Och kanske för att våga gå på gräsmattan utan att få benen sönderslitna av minor.
Om jag blåser istället för suger, blir mina länkar klickbara då menar du?

Anonym: Ja det är korrekt uppfattat att Mexikanarna kommer från den suveräna staten Mexico. En stat får man normalt sett lämna. Däremot kommer man inte alltid in i andra länder. Det vore väl dock trist om man inte fick lämna sitt land tänker jag. Vore väl även trist att inte få lämna Sverige trots att vi äter jordgubbar på midsommar och allt.

Tomheten.

Efter 140 mil på fyra dagar med bil och tält via Snäcke i Dalsland, Atla i Norge, Sälen i Dalarna, Någonstans mellan Mora och Vansbro i Dalarna, Filipstad i Värmland och Örebro i Närke. På jakt efter solen genom regn, åska och en ständig närvaro. Efter detta så kommer tomheten.
En skön tomhet som jag kan fylla med vad jag vill. Om jag vill. Eller så låter jag den vara tom tills den fyller sig själv.

Just nu spelas http://open.spotify.com/track/69UGm9BuoiJBEaNzNMZBUb och jag borde lägga mig i soffan och läsa lite ur No one belongs here more than you. Men det blir inte att jag gör det, istället sitter jag i min stol och kryssar mellan flikarna som jag har lagt upp på datorn. Det är Fokus.se Facebook.com Dn.se Di.se blogger.com

Jag läser kapitel från Torgny Lindgrens nästa bok:
http://www.fokus.se/2010/07/alla-som-ar-sasom-%C2%ADhundar-ska-fa-komma-in-i-himmelriket/

Jag chattar om mountainbikecykling.

Jag läser om hur hetta och skärpt kontroll är dödligt för illegala invandrare:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/hetta-och-skarpt-kontroll-dodligt-for-illegala-invandrare-1.1139133
och jag läser om att BP tydligen lyckats stoppa oljeläckan.

och så skriver jag här.

Tänk vad bra det vore om jag kom ihåg nåt av det jag läste. Det vore bra. Då skulle jag kunna diskutera saker.
Och varför blir inte mina länkar klickbara?

Berg(x) =?

Jag vet att det känns tungt, att de där jävla bergen är helt omöjliga att ta det minsta kliv på. Stenen är för porös så den går sönder under foten och du rasar ner igen. Eller så är den för hård och vass så den skär upp ett djupt sår i handen så du måste släppa taget.
Bergen, som är på ditt bröst och gör det svårt att andas, nöts delvis ner, men det finns ett knep. Man kan gå runt. Vissa säger att det är fusk, det säger inte jag.
När man sedan tittar tillbaka så finns bergen där men de är betydligt längre bort mot horisonten och även om man skulle gå tillbaka igen, vilket går förvånansvärt fort trots att det är ända till horisonten, så är dom betydligt mindre än förut, även om de fortfarande är stora, mörka och har vassa hörn som sliter upp gamla sår i både kött och själ.
Men först är det ångestsvett, illamående, sömnlöshet, galenskapskänsla och tårar som gäller. Sen kan man gå runt.
De flesta går inte runt. De flesta blundar. Det är fusk.

Rollväxling.

Ibland byter människor roller med varandra, ofta utan att veta om det. Ofta utan att båda är närvarande när bytet sker, som när man tar med sig varandras sidor från gamla relationer till nya till exempel.
I går kväll pratade jag och L om starka känslor och jag tog en roll som jag blev väldigt förvånad över att jag tog. Den var inte jag. Inte förr, men nu är den tydligen jag. Förr var rollen som jag skulle ha Ls roll, men den var ju upptagen så då fick jag ta en roll som var ledig och den som var ledig och som jag kände bäst var den som var närmast. Det vill säga jag snodde den från min förra relation. Fantastiskt vad vi människor norpar, lär sig och gör det till sitt eget. Antar att det är det som är utveckling. Man tar det man gillar och slänger förhoppningsvis det man inte gillar. Det är bra.

Långfrukost.

Idag såg jag en gravt överviktig 30-åring som petade näsan utanför fiket och sen torkade av sig lite diskret på sin rygg. Det var också han som jag såg 3/4s rumpa av när han 3 minuter tidigare reste sig från stolen på fiket. Det gillade jag kanske inte så mycket. Blev mest shockad över att stirra rakt in i en vit hängandes rumpa. Annars gillar jag människor som sticker ut från mängden. De tillför liksom någonting. Som det gamla paret som var helt klätt i vitt, hon hade målade läppar, naglar och bar hatt och han hade polerade skor, de var runt 85 år och det var en vanlig tisdag eftermiddag i centrala Gbg.

Den här semester tar död på mig. Jag kommer att falla in i lättja och frosseri. Ja då, det går att bli ännu mer lättjefull än jag brukar. Igår sov jag bort i stort sett hela dagen, förutom för fotbollstimmarna, då jag drack öl. Öla, äta och sova. Det är mina tre gyllene verb den här semestern. Och cykla kanske. För nu har jag köpt en. Väntar på leveransen bara. Köpte skor, hjälm och handskar till det idag. Men det är lite småhemligt så säg inget. Speciellt inte om ni känner FB i sthlm.

Kastrering.

Jag står och okynnesfacebookar (finns det nån annan form än just den?) och det kommer upp en grupp på höger sida som heter "Kastrera Göran Linberg NU!" Ja, jag vet att han heter Lindberg, men det vet inte dom.
Jag gillar såna grupper, hur allt plötsligt blir svart och vitt. Hur enkelt allt blir och att det är straff som gäller. Långa straff, gärna dödsstraff eller åtminstonde fängelse till döden. Tyvärr kan man inte diskutera utan att vara medlem. Medlem tänker jag inte bli för jag håller inte med på en fläck.

För det första så är de flesta forskarna överens om att längre fängelsestraff inte drar ner på antalet brott, det kan till och med öka. När de återinförde dödsstraff i Texas(?) så blev det fler mord. Inte färre. Så kan det gå.
Fast jag antar att de inte vill ha straff för honom som preventivt syfte för att rädda andra från att bli sexuellt utnyttjade/våldtagna, utan enbart för att han ska lida för det han har gjort. Det är ju synd, för straffets innebörd innebär i stort sett att han kommer bli inlåst. Inte att han kommer att bestraffas där inne. Kriminalvården har som en uppgift att se till att de intagna har samma rättigheter som alla andra människor.

Andra skriver att polisen säkert har vetat om det länge och att det inte går att lita på rättssystemet. Jag tänker tvärtom, jag tänker att det har kommit fram att en av sveriges högsta poliser har utnyttjat människor och just därför går det att lita på systemet. Åtalspunkterna innehåller dessutom bara årtal som går nåt år tillbaka i tiden. Vilket i sig kan vara lite märkligt iofs. För det är nog inte så ofta man börjar med sådana här handlingar när man är 60 eller hur gammal han är nu( Han gick nyss i pension i alla fall). Men sånt kan jag ingenting om.

Sen det svåraste av allt. Han har antagligen hjälpt många fler människor än vad de flesta har gjort. Hur ställer man sig till sånt när allt blir svart och vitt? (Dock är det ju när man inte ser svart/vitt som det uppstår problem i sådana här frågor) Ni vet det klassiska moraliska dilemmat; är det rätt att döda en för att rädda fler och vem ska man i så fall döda? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att ingenting är svart och vitt, även om jag skulle gilla att leva i en sådan värld. Då skulle man kunna avrätta människor på stående fot och naturligtvis så skulle det vara mitt vita och svarta som gällde. Jag kanske skulle bli diktator. Det vore nog det bästa för alla. Tror jag ska gå med i gruppen ändå. Eftersom jag kommer bli diktator då.

Semester.

Jag önskar att det rann, att jag inte behövde tänka. Att allt låg i mina händer och världen slutade att snurra.
Just nu och just här är det lite för varmt för att synapserna ska koppla som de brukar, synapskollaps.
Jag har liksom ingenting inuti och ingenting utanpå att komma med, men det gör egentligen detsamma.
För ärligt talat; vem har något att komma med i den här världen?
Men snart så, snart är min hybris tillbaka.

Period 2.

Det är märkligt hur livet rinner på.
Jag gick tidigare idag och tänkte att det är dags att göra Göteborg helt till mitt igen. Och när jag, L och G sitter på järntorget och dricker öl, kaffe och röker cigarr så ser jag henne tillsammans med sin nya. Jag ser hur hon går över torget och jag känner just inget mer än den väntade känslan. En liten svag ilning i kroppen. Sen, när de kramas och pussas där vid övergångsstället till elvan blir ilningen lite starkare men inte mer än att den går över strax efter att de kommit ur sikte. L frågade hur det kändes, jag sa som det var och sen var det inget mer med det. Det är en av anledningarna till att jag tycker om L. Förut har jag känt att jag behövt dölja men inte nu och nu jag tror att Göteborg nästan är mitt igen.

För andra är livet inte lika enkelt just nu och jag tycker att det är borde vara dags att sluta upp med det där nu. Hur hon hela tiden åker fram och tillbaka till Småland för släktingar som går hand i hand med liemannen, samtidigt som hon själv precis har släppt taget. I alla fall vad jag vet om. Vi har inte träffats på ett tag nu, lite för lång tid om jag får säga vad jag tycker.

Och servitrisen på Kino sa att hon tyckte det var roligt med en kund som tog sig tid att dricka öl och äta. Hon syftade på att jag suttit där i fyra timmar och druckit lika många öl, ätit lite och läst Doktor Glas, hon sa att det tillhörde hennes favoritsysselsättning också. Jag frågade efter hennes favoritöl, det var Bedarö Bitter. Jag gillar henne.

Bättre.

Inatt drömde jag att jag skrev nåt. Undra vad jag skrev.
Det jag vet är min taktik att lägga mig tidigt och sova till jag vaknar av mig själv verkar fungera.
Igår hade jag feber. Idag har jag det inte. I alla fall inte nu när klockan är 05.30.
Vakna av mig själv. 04.55.
Nu ska jag äta frukost.
Kanske ta en morgonpromenad.
Eller så bakar jag in mig i sängkläderna igen.

Fest.

Men det är ändå som bäst när man sitter på altanen och ser hur solen går ner över trädtopparna. Kvar på bordet är resterna av festen som flyttat in där under. På grusgången hörs hur grannmänniskor förflyttar sig mellan hus och bil, mellan bil och hus. Annars är det tyst förutom lite basgång i väggen bakom ryggen och tankarna flyger iväg över tid och rum, bakåt och framåt och rakt in i fantasin där allting delas upp och blandas samman.


Jag tycker det här blir bättre och bättre. Det är det som är det konstiga, det ovanliga och det läskiga.

Gummistövlar.

Kanske borde istapparna smält och blivit till en pöl vid dina fötter. Men har du någonsin tänkt så pass varma tankar och fått någons hjärta att bulta så snabbt och har du någonsin fått någons andning att bli så pass tung och snabb att dess energi värmt upp luften runt omkring dig.

Försök.

Vad irriterande, jag sätter mig och suddar ut. Raderar och tar bort. Låter huvudet styra och inget blir som det ska.
Verkligheten är bättre än någonsin och jag säger saker som andra tjatat på mig för att få höra.
Jag antar att du inte ens vet vad det skulle kunna vara för ord som förut gav mig halsklumpar, men det vet jag. Och det är det som är det relevanta. Så är det med det.

Mattan.

Plötsligt stod fönstret på vid gavel och han visste inte vad han skulle ta sig till. Det som alltid, så länge han kunde minnas, varit stängt. Där de röda lerkrukorna hade stått på exakt samma ställe på blomsterbrädan och dolt jord och vatten som runnit in under, när han hade vattnat för mycket, där fanns nu just bara jord som sörjats runt i det överblivna vattnet.
Lerskärvorna låg på golvet. På golvet låg mattan. Den som mormor hade gjort. Mormor som var den enda överlevande, den enda som tagit sig igenom muren men som nu också tagit sig ner genom jorden. På det enda minnet låg skärvor av lera och lecakulor som absorberade upp doften. Den doft som han hade tagit ett extra djupt andetag av varje kväll samtidigt som han höll i strömbrytaren för att trycka ner knappen och släcka lampan. Nu visste han inte om han någonsin skulle våga släcka ljuset igen. Hur han skulle ta sig mod till att låta mörkret sprida sig över rummet.
De första veckorna var värst, då han ännu inte fått in någon rutin för mörkret. Och mörker det måste man ha, det hade alla berättat för honom, lite som om det var ett gott råd. Även före händelsen med fönstret hade han haft svårt att hantera detta men doften från mattan och minnena som det framkallade av mormor underlättade markant. Nu var den tryggheten borta. Allt hade förkastats och förvrängts. Han var tvungen att hitta en ny trygghet, ett nytt sätt att se på världen.

Intryck.

Antar att jag borde skriva nåt. Det har flugit in så mycket intryck den senaste tiden så jag borde börja från noll. 0.
Jag har haft besök. Jag har varit på besök. Inte hunnit med att tänka. Det är det bästa, att inte tänka. Haft fullt upp och nu äntligen sitter jag på jobbet och kan ta det lugnt för snart har jag semester.
De senaste dagarna har jag ägnat åt sånt här. På ön längst till öster.

Chans.

Jag frågade henne i kön till creperiet, hon tyckte att det borde göras mer formellt.
Så mellan ölen på Kino fick jag en lapp med kryssvar med ja och nej.
Kanskerutan saknades så den skrev jag själv dit men lämnade till förmån för jarutan.
Mitt emot satt herr W och Jeppe och det kom att bli en lång kväll på Kino, Moon och Skål.
Deras kväll längre än våran.
Kvällen hade föregåtts av mat och öl på Pustervik med herr W, en promenad och spontanhandel på 2:a långgatan där dreadsmänniskor och annat allmänt snyggt folk satt på trottoarerna och drack öl och lyssnade på DJs som stod och spelade var 50:e meter.
Detta i sin tur hade föregåtts av frukost vid Sillvik med herr W dennes sambo och L. Det var nybakat bröd, ananas, vattenmelon. Pålägg, chips och fina människor.
Igår var det frukost på Café marmelad, sen till Partille och tennis, vidare till Särö och Ebbot och hans vänner. Det tog sig kan man säga. Det känns som om jag redan har tagit semester.
Och just nu känns det som att det är så här livet skall levas.

Vinnare.

Jag är bra på att hålla människor kort, människor jag inte är så förtjust i, människor som pratar utan substans, människor som tror att man är bästa vänner efter första handskaket, människor som inte har koll på det här med revir.
Dom är jag rätt bra på att hålla kort.
Precis som med människor som lätt blir arga, upprörda och stjäl energi. Efter ett tag pratar de inte så mycket med mig. Varför de inte gör det, om det beror på att de inte gillar mig, eller att de inte tycker att de får någon vinning av att prata med mig eller om det bara är för att de lessnar på att jag inte nappar på deras krokar vet jag inte. Och jag bryr mig inte heller, jag tycker bara att det är skönt och på så vis vinner alla på det. Alla vinner, det är bra.

HomoBi.

För ungefär tjugo minuter sedan åkte jag med spårvagn nr 5 förbi avenyn. Jag blir alltid ledsen av avenyn på utgångskvällar. Jag blir ledsen på kläderna, på sminket, på de höga klackarna, på den vingliga gången, på folk som går arm i arm som om de kände varandra, jag blir ledsen på de uteblivna förväntningarna, på det sociala spelet. Jag blir ledsen på hur vackra folk gör sig. Jag tänker på hur de vackra skulle se ut nytränade, nyvaknade eller varför inte nyknullade. Om de fortfarande skulle vara vackra så är de vackra på riktigt. Alla kan bli vackra med kläder och smink, eller med hatt och frack. Jag tänker: manipulation. Jag tänker: glädje. Och jag vet att jag inte vet någonting om någon. För det kan ju faktiskt vara så att ena dagen avenyn, nästa dag dykare utanför Smögen och det är någonstans där det börjar bli intressant på riktigt.

Dessutom vet jag att L just nu är toksnygg på syntklubb. Och ärligt talat skiljer sig det inte någonting från avenyn det är bara annat. Man skulle också kunna säga att L kombinerar det med dykning. Jag gillar det.

Rödvin.

Dagarna liksom bara rinner på och jag njuter och när jag inte njuter så saknar jag faktiskt. Jag oroar mig för annat men annars glider jag fram och upptäcker nya kvarter av stan.
Kvarter som jag gått i förr men inte riktigt sett, inte med hennes ögon och hennes kommentarer och hennes hand i min. Det är nåt märkligt, nåt speciellt.
Lite som att se sig själv i en av Lisebergs speglar.

Blås.

Du kommer in som en ljummen vind och sätter dig vid bordet där jag ställer fram en kaffe och kaka till dig.
Jag ser att du studerar mig lite mer än du gjorde förra gången vi sågs, jag tittar aldrig bort mer än att jag ser dig i ögonvrån och jag ser hur du flyttar blicken från mig så fort min blick når din aura. Du har blivit mjukare, inte lika avståndstagande.
Kommunikationen är som den aldrig har varit. Ord som skulle skadat, skrattas det åt. Ord som aldrig skulle frammanats flödar och jag tänker att det är så konstigt. Så konstigt att en förut så hårt blåsande vind som rev upp allt med jord och rötter nu milt blåser runt och över men omvandlas aldrig till den cyklon som drog in mig till sitt blödande centrum och kvävde och krävde.

I förrgår höll jag en hand och hade mitt huvud mot en axel och jag tror att har vi nåt bra på gång. Det hela är lite besynnerligt men det är så många saker jag uppskattar. På riktigt uppskattar. Och snart ska hon och jag åka till den stora ön som en arg jätte kastade ut från inlandet och hålet som blev kvar fylldes med vatten och kom att kallas för Vänern.

Mary & Max

Igår var jag och L på Mary & Max. En fantastiskt fin leranimerad film om bräcklig vänskap.
Hon gav honom tårar på flaska, han gav henne alla sina figurer.
Hon gav honom sina funderingar, han gav henne receptet på sin älsklingsrätt - choklad i korvbröd.
Hon var 8 år, han var medelålders och allt skedde mellan USA och Australien via brev.
Hon gjorde så att han hamnade på psyket med sina kärleksfrågor.
Han gjorde så att hon gick ner sig totalt genom att inte svara på brev.
Han hade en bok runt halsen med olika ansiktsuttryck för att kunna se om någon var glad eller ledsen.
De avsluta och påbörjade och det är baserat på en sann händelse.
Och allt var lite extra fint.
Gå och se.

Grävlingens dotter.

Det hann aldrig sjunka in när du stod på mitt svartvitrutiga köksgolv och berättade det.
Idag förstod jag att du om ett tag kanske måste bestämma dig för att inte längre finnas.
Att du inte vill att läkarna ska ta hand om dig, för du har sett den sortens smärta på allt för nära håll.

Och du har en längtan, inte bort, men till, så du ser en chans, att utan fusk ta dig till världen som du ser under dina ögonlock.
Och enbart utifrån dig själv så kan jag inte klandra dig om du känner dig klar.
Om du nu känner dig redo, om du nu måste ta ett beslut, så har du min fulla förståelse men jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig klar med dig.

Du har spillt solsken över min värld och att jag vet att det finns mycket kvar att spilla ut över resten av världen. Men om jag gissar rätt så kan även solsken sippra ut under dina ögonlock?

Bortskämd.

En stor säng, en ljusstrimma mellan gardinerna. Fåglar som kvittrar. Lagavulin och en japansk whisky vars smak ligger kvar, femrättaren som fyller magen. Ligger på slottet på Skaraslätten och skattar mig lycklig över att komma därifrån jag kommer.
Mina föräldrar sa en massa kloka saker, även om jag inte höll med om allt, och jag förundras över hur de kan vara som de är och jag förstår att de inte uppfostrat utan bara levt sitt liv som jag formats efter.
Kanske borde jag gå upp och ta en morgonpromenad före frukost. Kanske borde jag slumra lite till.
Det tänker inte jag bestämma.

Nya tider.

Jag har gått över till kontorstid.
Jag gillade inte tanken.
Men om det innebär att börja dagen halv nio och inleds med en halvtimmes massage och gå hem halv ett så är det ok.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gjort det jag ska.

Kollegor säger att alla borde göra som jag; sova en halvtimma efter lunchen.
Om jag skulle anställas på en kollegas tilltänkta egenfirma skulle han avlöna mig som stressexpert.
Vad är det som är så svårt?
Gör det du ska direkt när du får uppgiften, lägg dig inte i andras jobb och sänk ambitionsnivån. Det blir tillräckligt bra ändå. Antagligen kommer inte ens någon att märka skillnad, förutom att du känner dig mindre betydelsefull. Betydelsefullheten får du leta efter någon annanstans för när du slutar på jobbet anställer dom en ny som gör ditt jobb på sitt sätt och som duger precis lika bra.

Men som sagt:
Jag skulle ljuga om jag sa att jag gjort det jag ska.

Grattis.

Idag fyller jag år.
Grattis till mig.
Grattis.

Remix:
http://open.spotify.com/track/41uV0iCXVilNBlyx9F4X37
Orginal:
http://open.spotify.com/track/7BE5T5YhVuZNQ44cZRRE8v

Jag gillar remixen.
Fast jag har i detta nu när jag postar detta inlägg inte lyssnat igenom hela än.

Jag vet i alla fall att jag gillar orginalet.
Jag har hört hela den.
Det har jag.

Grattis.

-ism.

Just nu är mitt liv väldigt spännande. Lyssna på det här:
Realism: Anser att staten är suverän och att det ovanför staterna råder anarki, dvs ett tillstånd som gör att staten bara kan hjälpa sig själv, vågar inte lita på varandra. De tror att människan är ond av naturen och att det är det som är orsaken till krig. Utgår från att krig är en naturlig del av världen och fokuserar på hur krig kan stoppas. Anser att statsledarna lyder under en annan moral än invånarna eftersom det ingår i det politiska spelet att ljuga och bedra.
Inriktning: Strukturell realism. Anser inte att det är människans natur som gör att det är krig, utan strukturen i världen. Dvs ojämn fördelning av makt, jakten efter denna och bristen på en global auktoritet.

Liberalism: Utgår inte från att krig är en naturlig del. Fokuserar på varför krig uppstår och anser att fred kan uppnås genom samarbete. De tror att stater och individer är rationella och är medvetna om olika besluts risker. Här är staten en viktig aktör men de viktigaste är individer och privata organisationer. Staten har fått makten av folket och den makten ska inte missbrukas och bla bla bla. Marxism, konstruktivism, positivism... seminarium på onsdag och jag kommer vara instängd, antingen hemma eller på jobbet. Tyvärr mest på jobbet. Borde haft lite mer tid åt det här.

Själv förundras jag mest över hur snabbt det blir ljust mellan kl 05 och 06.
Mina tankar fladdrar runt.

http://open.spotify.com/track/2AIhkG1DuuI6gJGaSgEXM4

Präglingen.

Jag tror du visste det redan innan du tog det första steget. Den kalla blåsten, den tysta vinden som skulle leta sig in mellan krackeleringarna som spridit sig över stora delar av den plankpolerade ytan och som nu har spridit sig, som en svamp, ner under ytan till det mörka djupet där dammet ligger metervis.
Hemma hos dig var det ofta tyst runt middagsbordet, du hörde bestick gnisslas mot tallrikar, du hörde mjölkklunkar sväljas. Det här var den sortens tystnad som är fylld med osynliga krav om uppförande och prestationer. Blickar som tittade en tusendel för länge, ögonbryn som lyftes när de borde sänkts. Ögonkast mot dom andra familjemedlemmarna om dig med din far i spetsen.
Din far som kom från samma sorts hem och nu format ett likadant själv. Trots att han aldrig ville ha det så. Han trodde inte heller att han hade gjort ett nytt hem som det han ville fly ifrån. Men det var det han var trygg med och det enda han visste om. Du hade blivit han. Du skulle aldrig bli som han, aldrig bli som dom. Du kände dig inte hemma hos dom. Din mamma tog på sig alla ok det gick att ta på sig. Din syster var yngst och har redan byggt hus och fått barn.

Du däremot, du var en annan sorts människa. Du var den äldre och borde enligt lagen om syskonskaran tagit det största ansvaret. Men du valde andra vägar att gå, andra stigar att trampa, du vandrar dom fortfarande och du har hittat en ny stig. Bakom dig lämnar du svek och oförrätter bara för att längre fram hitta nya svek och oförätter. Det är så du är van att känna, det är det du har fått med dig hemifrån. Att vad du än gör så lever du inte upp till förväntningarna, du tycker att du sviker, att alla andra sviker, det krävs något bättre, något mer hela tiden.

Det är inte mycket som stigar kan ändra på, lite olika buskar och träd längs med vägen. Kanske byts barren ut mot blad och det blir lite mjukare för en stund. Sen kommer den tysta vinden och den kalla blåsten och blåser bort alla blad, kvar blir bara hårda kala grenar som får dig att tänka på middagarna där hemma och att du för alltid måste kämpa för att inte bli som dom. Vilket gör att du inte längre har nåt hem att komma hem till. För det hemmet du kom ifrån finns inte längre där för dig, du har brutit dig loss men inte hittat något annat att landa i. Så varje högtid låtsas ni att ni var som förr och att det var bra.

Okunskap.

Jag slog upp boken och såg allt jag inte kunde så jag slog igen den igen.
Låtsas kunna det jag borde lärt mig för längesen,
för att sedan få det svart på vitt att jag är kass på teater.

"Pappa."

Jag fick nyligen beröm för hur tålmodig och duktig jag var som "pappa" för en sisådär 6-7 år sen. Då blev jag glad in i själen och känner hur jag fortfarande älskar det där lilla trollet som fyller 9 år nu i sommar. Jag får jämna rapporter om hur hon mår och vad hon lärt sig. Nu håller hon på och kämpar med simningen.
Jag var med när den första huvudfotingen gjordes och när hon vägrade sluta med nappar, jag var med när hon skulle rida för första gången, kaxig som få ända tills hon kom upp på ponnyns hästrygg där i folkets park i Malmö för att strax efteråt bäras ner med darrande läppar. Jag var med när hon trodde att hon var vuxen för att vi hade glömt hålla hennes händer när vi gick över gatan, jag var med när hon sa att jag var fin när jag stod och diskade i linne och hårtofs. Jag var också med när vi fick förklara för henne att jag inte var hennes pappa när hon precis hade testat ordet på mig. Jag kommer ihåg hennes lukt, den där mjuka barndoften. Jag tror att det är svårt att någonsin kunna sluta älska något sådant, även om minnet ibland falnar så kommer det alltid att glöda för att blossa till då och då.

Hän.

Visst gör det ont när knoppar brister.
Men det gör faktiskt ännu ondare
att vara en knopp som inte kan brista.
Att inte ha förmågan
att spricka upp och blomma,
bli en ros.

Bopåle.

Det blev en spontanresa rakt över landet med riktning svagt norrut. Några försöker knuffa igång en raggarbil på en ödslig väg, rovfåglarna glider över tåghållplatserna som om de skulle kunna ta de rostiga tågvagnarna i sina klor och flyga iväg med dom.
Rådjuren och råbockarna står på de blöta ängarna och äter som om de äger världen precis som de inte vet att det finns gevär.

Jag tycker om att se de övergivna husen som långsamt faller ihop, där det finns ett tydligt historiskt liv, ett tydligt märke som säger att det händer nåt och att det faller ihop. Hur de tidigare ägarna än har skött om det, hur de har tejpat och målat, slipat och spikat så faller värdigheten ihop nu när ingen längre bryr sig om det. Det har tjänat sitt syfte och kan falla ihop i lugn och ro. Måste vara skönt. Väggarna har en del att berätta för den som orkar locka fram det och sen ta sig tid för att lyssna på det som kommer fram. De tysta berättelserna som ingen vet om. Men för dem det berör innefattar hela deras liv. Som en smalfilm som en pappa spelat in när barnen var små och som man nu kan hitta på en loppis någonstans.

http://open.spotify.com/track/5kpQZss7WRtEBMj9f2ysUH

Skifte.

Nu kommer ljuset, det där vita som gör att mörkret skingras, som gör att jag vill sitta vid hamnen vid solnedgången med en kaffe och gott sällskap, som gör att jag vill strosa runt i stan utan mål. Med ljuset kommer värmen, vädret som gör att man kan gå ut utan att klä på sig några extra kläder. Bara ta på sig att ett par skor och sen traska ut för att sätta sig med öl och grill, kanske på någon klippa vid havet, kanske vid någon sjö, kanske i någon av Göteborgs parker, kanske precis utanför huset.
Nu kommer tiden då jag förhoppningsvis kommer sitta på en motorcykel med Häxan och åka ut till Öckerö och jättestolen, till Malmö och ribban och till nya ställen som bara ligger där och ska upptäckas. Snart kommer tiden då jag och M.H springer runt Delsjön och avslutar med att dyka ner från bryggan. Känna hur det svala vattnet sveper över och omsluter min svettiga kropp.
Nu försvinner kvällarna där jag kan gå och lyssna på min mp3 i mörkret och samla energi. Försvinner gör också kylan som gör att man kan klä sig i mössa och halsduk. Försvinner gör alla söta människor, frusna och påbyltade. Fram kommer snygga människor, varma och lättklädda. Jag har dock alltid gillat söta mer än snygga.

Wij.

När min arbetsdag imorgon är över har jag jobbat nästan 90 timmar på 8 dagar. Det som är bra är att jag kommer vara ledig en del sen. Det dåliga är att man är i koma under tiden man jobbar. Men i Lördags följde jag med M.H hem. Han bjöd på öl och mat och film. Sen somnade jag på hans tältsäng som stod där längs väggen i Örgryte, skruvade fram klockan en timme och sen somnade jag som en stock för att vakna förvirrad över vad klockan egentligen var. Jag hann i tid, jag hade försäkrat mig att vakna i tid för en kollega skulle ringa från jobbet och väcka mig 06.15. Jag var trött.
Söndagen präglades av att I-M ringde mig där jag satt i passagerarsätet i M.Hs bil på väg hem från jobbet. Hon undrade om jag ville se Tomas Andersson Wij. Klart jag vill. Bra, det ligger en biljett i ditt namn i kassan på Lorensbergsteatern. Han börjar om 55 minuter. Som tur var hann jag. Tack vare M.H, tack vare hans vänliga sinnelag. Han skjutsade mig hem, jag bytte om från jobbkläderna till privatkläderna på kortast möjliga tid. Missade bussen, vagnen kommer om 5 min. Stress, stress. När jag var framme var det en kvart före start. Man hinner nästan alltid. Wij var så klart bra. Tack för det.

Börjar få så där ont i benet igen. Har beställt en tid hos en kiropraktor på onsdag, får se om den människan kan göra nåt åt det. Dom skrattade åt mig på jobbet idag för jag såg ut som en gammal krumpen farbror. Man vill ju inte bli skrattad åt.

http://open.spotify.com/track/6DVe1QxE6mOhFi6EhF3kQM

Spåkula.

Jag gjorde en sån däringa spåkula på facebook. Jag fick fram följande "Våga kärlek. Du har inget att förlora. Följ din intuition." Jag förstår inte vad den menar. Skulle jag ha problem med det. Nä, inte alls.
(Å andra sidan är det ju inte det den säger, om jag hade varit en person som inte hade haft problem med det så jag har väl tänkt nåt i stil med; Japp, det är precis det jag gör, smart kula det där.) Så min tolkning är ju helt enkelt svaret på hur jag tycker och tänker i frågan. Det kan man så klart överföra på en massa annat också. Visst är jag en vis man! Fantastiskt det här.

Visst ja, jag chattade med min bror på facebook idag också. Det var första gången någonsin han chattade. Jag sa att jag gjort det nästan dagligen de senaste 15 åren. Han är ändå bara 4 år äldre än mig så jag är lite förvånad att han aldrig gjort det förut. Ja ja. Sånt är livet. Outgrundligt.

Och varför har vi två plötsligt slutat höras av?

Försvarstal.

Är det här med storm så mycket att ha egentligen. Den drar upp träd med rötterna och gör havet vitt av skum.
Då har jag nog hellre en frisk vind där stora lövklädda grenar rör sig och det viner i luftledningarna. Där man kan sitta i lugn och ro och höra hur stormen där utanför rycker upp rot efter rot.

http://open.spotify.com/track/1Dl44SWywsIDdz1GgIp9gG

Och plötsligt blir det bara en massa konstiga nuffror istället för artist och låt. Märkligt.

Chimär.

"Det är ju det allt handlar om.. att känna sig lite bättre, lite smartare, lite snyggare än man egentligen är. Det är då man mår bra."

Jag gillar det.

Det märks när jag har besök för alla soffkuddar ligger på golvet, står kaffekoppar här och där, ligger skivor på golvet och det är allmänt stökigt. Jag träffar folk som jag aldrig skulle träffat, igår var vi i en övernattningslägenhet på östra larmgatan. Jag gillar det.
Det märks när man har köpt en Iphone för det ligger kartonger och sladdar, instruktioner och hörlurar lite här och där. Jag gillar det.
Och där bakom kartongen ligger ju Hjalmar Gullberg och väntar, precis bredvid senaste Filter som damp ner i brevlådan igår. Den har en artikel om Jan Stenmark. Jag gillar det.
Jag har väldigt ont i min skinka, stramar ner mot benet. Det sitter lite uppåt mot mitten, häxan säger att det är ischias, hon ska trycka bort det imorgon. Som den massör hon är. Jag gillar det.
Vädernörden i sthlm sa att det skulle bli fint väder i gbg i veckan. Det är disigt ute. Ingen sol. Inte ens på gräsrotsnivå, där är det också dålig sikt. Jag gillar det inte.
Men annars gillar jag det.
Jag har semester. Jag får göra vad jag vill. Det, om något, gillar jag.

Dagen.

Biskvier inlindade i folie. Promenad runt årstaviken, besök på Eriksdalsbadet, sitta på bryggan vid gamla stan och äta den medhavda fikan och sen in i gränden och köpa en falafel. Hoppa över dagens inbokade bio, istället upp till kulturhuset, lägga oss i de orangea puffarna, läsa lite Zits och lite Hjalmar Gullberg, prata. K gick på bio med sina systrar. Jag försökte slumra lite i puffen, de släckte och tände, klockan var 17, de stängde.
Ner på T-centralen, Görna linjen mot skarpnäck, längst fram satt E som överenskommet, hon var trött, hon var hungrig, hoppade av vid Skanstull eller Hornstull, jag blandar fortfarande ihop dom där, hon åt pizza, inte jag, jag drack kaffe. Vidare till biljard som var stängt, vidare till Broder Tuck, där mannen med blodet på hela sitt vänstra ansikte satt. E beställde nachos med extra ost och Staropramen dark, jag beställde Kilkenny, efter två klunkar, en från våran egen och en från den andras bytte vi öl med varandra. Mannen med blodet gick ut, vi upptäckte att det lika gärna kunde vara ett födelsemärke.

Och så en fråga som jag tror är mer allvarlig än vad ytan säger: Hur ofta ser man en mörk människa som är utvecklingsstörd? Idag mötte jag och K en.

Utanförskap.

Det finns några saker här i livet som jag aldrig kommer förstå. Som jag hoppas att jag aldrig kommer att kunna förstå på riktigt. En sån sak är hur en syranier eller assyrier idag "känns som att man existerar nu, att man fått upprättelse" efter att sveriges riksdag beslutat att kalla massakern i Turkiet 1915 för folkmord. 1915. Det är som att säga att jag skulle få upprättelse för att min gammelfarfar får förlåtelse för att han var tvungen att jobba hela dygnet och inte fick möjligheten att vara hemma med sina barn.
Det har väl inte jag med att göra tänker jag.
Fast det har jag väl.
Eller så är det för att jag är en vit heterosexuell man som aldrig upplevt gedigen utanförskap. Som dessutom lever i den del av världen där individualismen är som starkast. Det kan vara så.

STHLM.(Ångrarna)

Jag är i Sthlm, sover hos Fredrik, träffat annat pack på dagarna. Idag har jag fikat med Maria. Trevligt. Sen såg jag Calle, Sylvia, Hakan och hennes lille gubbe Daniel från Ockelbo. Tänkte säga på klinkande sandvikenmål.. "Du ä från Ockelbo dö, ja är från Åshammar ja, läge?" men jag gjorde inte det. Då hade nog den plirande livvakten knycklat ihop mig och lagt mig i några olika svarta sopsäckar. Dom har ju rätt att göra sånt såna där.
Sen lite film på dokumentärfestivalen som råkar infalla just nu när jag är här. Såg hmm nån film om nåt. Men framförallt så var den otextad. Även där de inte pratade engelska utan nåt afrikanskt språk. Det var lite jobbigt. 50 years! Of love? heter den i alla fall och handlar om för och nackdelar om att leva med samma person hela livet. Den var sådär men bättre än lökfilmen jag såg igår i alla fall. Sen Bishops på Bellmangatan, lite öl, beställde mat, fick ingen mat, gick därifrån och skyndade mig till bion igen för att se Ångrarna. En fantastiskt bra film, se den om ni har chansen. Handlar om två män som bytt kön och sen ångrat sig och bytt tillbaka. De intervjuar varandra, lite annorlunda upplägg men funkar verkligen bra. Dessa två män är väldigt olika, den ena tror att lyckan sitter i kroppen och yttre attribut, den andra tror inte att det gör det utan att det sitter i själen, att ha det i sig. Han tyckte jag verkligen om. Men det är inte det det handlar om. Efteråt så var det frågeställningar till regissören och han som jag tyckte om (Han till höger på bilden). Nu är det sovdags. Klockan är ju trots allt 00.30 staden gör en trött. Fast när jag går runt här så blir jag sugen på att flytta hit. Den känns bra, den känns större och mer. Och jag blir mer och mer oinspirerad att skriva i den här bloggen.

Burton.

Synd att Tim Burtons Alice in wonderland var dålig. Den hade kunnat vara bra.

Bagdad.

Igår när jag spelade pingis på jobbet och min motspelare gick på toa lyssnade jag på P1. De intervjuade en man i Bagdad som var så glad att han hade fått rösta. Han hade precis kommit ut från vallokalen och sa att han var så lycklig för att det var ett fritt val.

Jaha ok vad bra tänkte jag.

Sen berättade dom att det hade dött 28 st under de första timmarna av valdagen. De dog av granatattacker och maskingevär i attacker mot vallokaler.

Oj, definieras det som fritt tänkte jag då.

Själv vet jag inte ens hur en granat ser ut om den inte sprängs på en 48-tumsskärm och jag kan skruva ner ljudet.

Hästpojken – Gitarrer & bas, trummor & hat

Solen.

Klockan är 07.00 och jag ser hur solen kryper upp mot husfasaden mitt emot mitt köksfönster. Nu kommer den att krypa upp tidigare och tidigare, livet kommer att börja spira runt omkring. Snön smälter mer och mer för varje dag och jag måste till jobbet.

Under min promenad igår kände jag lukten av hundbajs, då vet man att våren är på intågande.

Promenaden blev ungefär 8 timmar och innefattade lunch i saluhallen, guiness på 7:ans ölhall och bjudöl på macforum där division of laura lee hade nån utställning. Det är det som är det fina med att bo i en större stad, att en promenad kan förvandlas till nåt annat.

Första perioden.

Igår tidig kväll: Jag och M möttes utanför Bishops på hamngatan, vårat mesta stammisställe, vi har delat många timmar i uteserveringens hammock med en ny sorts öl, men oftast en Duschesse, i glaset på det vingliga bordet samtidigt som solen sken i våra ansikten och spårvagnarna gnisslade i kurvan vid Brogyllen. Det var ljumma molnfria sommarkvällar, det var plötsliga stormkvällar där vi kröp ihop i soffan under taket för att komma undan regnet.

Det var dock fullt så vi gick vidare för en öl på ölrepubliken som också är ett av våra före detta hak. Vi såg noga till att sätta oss mitt emot varandra istället för bredvid som vi brukade. Det var stelt och nervöst men med varje klunk alkohol blev stämningen mer avslappnad för att till slut bli som nästan vanligt. Med skillnaden att det blev trevligare.

Vi pratade lite om oss, hon har tydligen aldrig vetat att jag varit kär i henne och jag funderar på vad jag har varit för pojkvän och jag beundrar att hon orkade så länge.

Jag frågade om systerdottern, hon frågade om hur vintern varit, jag frågade om hennes familj, hon frågade om ditt och datt och vi diskuterade hit och dit om privata och personliga saker. Om besvikelse på varandra, att jag sa upp kontakten när hon hade det som jobbigast och om att jag just då var i en period då jag kände att jag bara måste göra just det och om att hon inte var så förvånad över att jag hade mailat henne just nu för på senare tid hade hon tänkt extra mycket på mig.

Hon berättade att hon fått ett självmordsbrev, om att hon lärt från mig att man inte har ansvar för någon annans liv. Hon berättade om en vän som tar efter hennes liv och om att hon fått stipendium utan att söka, att hon ska flytta till Barcelona och komma tillbaka när hon vet vad hon ska göra med sitt liv, jag sa att hon då kommer att bo där länge. Hon sa ja och skrattade lite lätt.

Hon har ändrat sig i fåtöljfrågan. Numera kan hon tänka sig att ha en sådan i sitt hem. Hon är ju singel. Som hon sa. Jag berättade om min fina vinylmöbel och hon blev imponerad, jag berättade om mina planer på att lära mig att flyga vinschflygning. Hon gillade idén och sa att jag alltid gjort mycket saker. Jag sa att jag aldrig gör något.

Vi pratade om mötet där vi var som dagisbarn och inte ens hejade på varandra. Jag uppfattade det som att jag saktade ner och gav invit till samtal medan hon ökade stegen. Hon upplevde det helt tvärtom. Att hon saktade ner och gav invit medan jag ökade mina steg. Så kan det gå, två sanningar om samma möte.

Jag citerade M.H, för att jag inte vågade säga det själv, och sa att: M.H brukar säga att M, hon kommer alltid ha en del av ditt hjärta Johan. Hon log och sa att Johan alltid kommer att ha en del av mitt hjärta. Det var fint, det var vackert, det var försonande och jag kände hennes doft från andra sidan bordet.

Sen, 45 min efter hennes utsatta tid, stod vi på hållplatsen och kramades hej då och tackade varandra för kvällen och sen tog hon vagn nr 11 mot Saltholmen till nån tjomme som jag varken vet utseende eller namn på och jag tog buss nr 16, där jag förlade min plånbok och förlorade således alla kort, till nån tjomme som hon varken vet utseende eller namn på. Det kändes konstigt att åka var och en för sig till någon annan men det var fint att komma fram för där stod L och fixade mat och jag hade med mig vin och hon gjorde sin goda champinjonsås och vi åt och vi pratade om M och om att se ex hand i hand med nån främling för första gången och att det svider hur lång tid det än har gått och att vi har samma syn på det förflutna och sen somnade vi under samma täcke och jag vaknade av att hon stod i köket och akutåt frukost för att hon vaknade vrålhungrig och sen kröp hon ner igen och vaknade med feber.

Det känns som att pusslet håller på att lagas. Jag vet att jag alltid kommer att vara svag för M men jag vet också att vi aldrig någonsin kommer att få något hållbart vad gäller en kärleksrelation, att det bästa är att bara ses ibland för att komplettera varandras liv, för att ge det lite mer fyllighet och substans. Så som vänner gör. Hur ofta man nu kan ses när en bor i Barcelona och en bor i Göteborg återstår att se. Kommer nog bli utdöende mail till slut, men då är det på naturlig utdöende väg. Lite som en kvastfening som envist håller sig kvar.