Utanförskap.

Det finns några saker här i livet som jag aldrig kommer förstå. Som jag hoppas att jag aldrig kommer att kunna förstå på riktigt. En sån sak är hur en syranier eller assyrier idag "känns som att man existerar nu, att man fått upprättelse" efter att sveriges riksdag beslutat att kalla massakern i Turkiet 1915 för folkmord. 1915. Det är som att säga att jag skulle få upprättelse för att min gammelfarfar får förlåtelse för att han var tvungen att jobba hela dygnet och inte fick möjligheten att vara hemma med sina barn.
Det har väl inte jag med att göra tänker jag.
Fast det har jag väl.
Eller så är det för att jag är en vit heterosexuell man som aldrig upplevt gedigen utanförskap. Som dessutom lever i den del av världen där individualismen är som starkast. Det kan vara så.