Det var dock fullt så vi gick vidare för en öl på ölrepubliken som också är ett av våra före detta hak. Vi såg noga till att sätta oss mitt emot varandra istället för bredvid som vi brukade. Det var stelt och nervöst men med varje klunk alkohol blev stämningen mer avslappnad för att till slut bli som nästan vanligt. Med skillnaden att det blev trevligare.
Vi pratade lite om oss, hon har tydligen aldrig vetat att jag varit kär i henne och jag funderar på vad jag har varit för pojkvän och jag beundrar att hon orkade så länge.
Jag frågade om systerdottern, hon frågade om hur vintern varit, jag frågade om hennes familj, hon frågade om ditt och datt och vi diskuterade hit och dit om privata och personliga saker. Om besvikelse på varandra, att jag sa upp kontakten när hon hade det som jobbigast och om att jag just då var i en period då jag kände att jag bara måste göra just det och om att hon inte var så förvånad över att jag hade mailat henne just nu för på senare tid hade hon tänkt extra mycket på mig.
Hon berättade att hon fått ett självmordsbrev, om att hon lärt från mig att man inte har ansvar för någon annans liv. Hon berättade om en vän som tar efter hennes liv och om att hon fått stipendium utan att söka, att hon ska flytta till Barcelona och komma tillbaka när hon vet vad hon ska göra med sitt liv, jag sa att hon då kommer att bo där länge. Hon sa ja och skrattade lite lätt.
Hon har ändrat sig i fåtöljfrågan. Numera kan hon tänka sig att ha en sådan i sitt hem. Hon är ju singel. Som hon sa. Jag berättade om min fina vinylmöbel och hon blev imponerad, jag berättade om mina planer på att lära mig att flyga vinschflygning. Hon gillade idén och sa att jag alltid gjort mycket saker. Jag sa att jag aldrig gör något.
Vi pratade om mötet där vi var som dagisbarn och inte ens hejade på varandra. Jag uppfattade det som att jag saktade ner och gav invit till samtal medan hon ökade stegen. Hon upplevde det helt tvärtom. Att hon saktade ner och gav invit medan jag ökade mina steg. Så kan det gå, två sanningar om samma möte.
Jag citerade M.H, för att jag inte vågade säga det själv, och sa att: M.H brukar säga att M, hon kommer alltid ha en del av ditt hjärta Johan. Hon log och sa att Johan alltid kommer att ha en del av mitt hjärta. Det var fint, det var vackert, det var försonande och jag kände hennes doft från andra sidan bordet.
Sen, 45 min efter hennes utsatta tid, stod vi på hållplatsen och kramades hej då och tackade varandra för kvällen och sen tog hon vagn nr 11 mot Saltholmen till nån tjomme som jag varken vet utseende eller namn på och jag tog buss nr 16, där jag förlade min plånbok och förlorade således alla kort, till nån tjomme som hon varken vet utseende eller namn på. Det kändes konstigt att åka var och en för sig till någon annan men det var fint att komma fram för där stod L och fixade mat och jag hade med mig vin och hon gjorde sin goda champinjonsås och vi åt och vi pratade om M och om att se ex hand i hand med nån främling för första gången och att det svider hur lång tid det än har gått och att vi har samma syn på det förflutna och sen somnade vi under samma täcke och jag vaknade av att hon stod i köket och akutåt frukost för att hon vaknade vrålhungrig och sen kröp hon ner igen och vaknade med feber.
Det känns som att pusslet håller på att lagas. Jag vet att jag alltid kommer att vara svag för M men jag vet också att vi aldrig någonsin kommer att få något hållbart vad gäller en kärleksrelation, att det bästa är att bara ses ibland för att komplettera varandras liv, för att ge det lite mer fyllighet och substans. Så som vänner gör. Hur ofta man nu kan ses när en bor i Barcelona och en bor i Göteborg återstår att se. Kommer nog bli utdöende mail till slut, men då är det på naturlig utdöende väg. Lite som en kvastfening som envist håller sig kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar