Wij.

När min arbetsdag imorgon är över har jag jobbat nästan 90 timmar på 8 dagar. Det som är bra är att jag kommer vara ledig en del sen. Det dåliga är att man är i koma under tiden man jobbar. Men i Lördags följde jag med M.H hem. Han bjöd på öl och mat och film. Sen somnade jag på hans tältsäng som stod där längs väggen i Örgryte, skruvade fram klockan en timme och sen somnade jag som en stock för att vakna förvirrad över vad klockan egentligen var. Jag hann i tid, jag hade försäkrat mig att vakna i tid för en kollega skulle ringa från jobbet och väcka mig 06.15. Jag var trött.
Söndagen präglades av att I-M ringde mig där jag satt i passagerarsätet i M.Hs bil på väg hem från jobbet. Hon undrade om jag ville se Tomas Andersson Wij. Klart jag vill. Bra, det ligger en biljett i ditt namn i kassan på Lorensbergsteatern. Han börjar om 55 minuter. Som tur var hann jag. Tack vare M.H, tack vare hans vänliga sinnelag. Han skjutsade mig hem, jag bytte om från jobbkläderna till privatkläderna på kortast möjliga tid. Missade bussen, vagnen kommer om 5 min. Stress, stress. När jag var framme var det en kvart före start. Man hinner nästan alltid. Wij var så klart bra. Tack för det.

Börjar få så där ont i benet igen. Har beställt en tid hos en kiropraktor på onsdag, får se om den människan kan göra nåt åt det. Dom skrattade åt mig på jobbet idag för jag såg ut som en gammal krumpen farbror. Man vill ju inte bli skrattad åt.

http://open.spotify.com/track/6DVe1QxE6mOhFi6EhF3kQM