Julkortet.

Det hänger ett vikt julkort i A5-format på anslagstavlan i lunchrummet. Inuti står det en beskrivning av en resa, en resa till Tyskland och om hur hon ätit korv, druckit vin och gått på julmarknader. Hon har gått i pension nu, slutade strax efter att jag började för lite drygt två år sedan men hon bjuds fortfarande in till julfesten, julgröten och glöggen. Hon skickar fortfarande vykort från sina resor där hon beskriver sina bussturer ut till Europas olika länder och det händer att hon kommer till oss och fikar.
Det sägs att hon hade många vänner men få släktingar. Inga barn, ingen man. Ensamt när hon la sig, rikt när hon vaknade, vad vet jag.

Det hänger ett vikt julkort på anslagstavlan i lunchrummet som är skrivet den 2:a december, det står en dödsannons i tidningen där dödsdagen är den 19 december. Det var en arbetskamrat som fick reda på det först och letade upp en levande släkting, ett kusinbarn som fick rodda i alltihop efter att hon hade krockat med älgen.

2017

Nästan hela 2017 har gått utan att jag skrivit en rad här, nästan utan att jag skrivit en enda rad någonstans faktiskt. Nästan utan att jag har gjort någonting alls. Livet rinner emellan, relationen rann emellan och iväg, barnen rann emellan och iväg varannan vecka. Kanske är det så att jag ska försöka hitta tillbaka till livet igen, livet som mig själv. Vill jag tillbaka? Nä, jag tror inte det. Snarare hitta sysselsättning på fritiden igen, det har jag inte haft på många år känns det som. Undra varför egentligen, för det är inte så att jag inte har fått. Kanske undermedvetet, låtit mig själv stoppa mig genom att tro att någon annan stoppar. Fast. Hon. Har. Stoppat. Inte ofta, men i början och det hängde kvar. Blickar, frågor, tystnad.

I somras ägnade jag och en vän en vecka eller så i de vackra landskapen i Hälsingland, tänkte vi skulle skriva lite. Vi spelade boccia och drack vin och whisky och lyssnade på musik och vi paddlade inte kanot. Det händer att jag längtar tillbaka dit, tillbaka till samvaron och bergen, skogarna och älven och alla knott och mygg som inte fanns.

Nu har jag skrivit i alla fall ett inlägg 2017. Inte illa.

Pennan.

Att skriva på en mobil är värdelöst. Tar längre tid än att skriva med en penna, och det känns som man skrivit jättemycket trots att man inte skrivit knappt något alls och känslan blir teknisk och inte vid. Det känns som jag är klar efter bara några rader, det ena leder inte till det andra eller så är det bara att jag alltid känner mig skyldig när jag håller på och skriver på telefonen. Varför vet jag inte, för det behöver jag inte. Kanske är en helt vanlig projicering från en skyldig till en oskyldig. 

Annars läser jag mest Donna Tartt på kvällarna. 

M.M

Det var ju tråkigt det här med pappa sa han i telefonen. Jo sa jag, vad betyder det att det kommit metastaser till lungan frågade jag, fast jag egentligen nästan visste, hur ser överlevnadsprognosen ut?

Överlevnadsprognosen är i stort sett noll sa han. Han min bror, han som jobbar med att identifiera olika cancerformer, men det kan skilja sig från typ till typ och det finns nya mediciner så det kan ta några år. 

En lättnad. Men ändå en tyngd. En väntan igen, en väntan på utredningar och undersökningar en väntan på en väntan. Senaste gången var för fem år sedan. Då dog mamma. Nu är det kanske pappas tur. Ingen hann i så fall fylla 65 och jag vet inte om jag hämtat mig så pass mycket att jag klarar av det en gång till nu. Fast det är ju klart att jag gör, det finns inget val. 

Påfyllnad.

En ynnest att ha ditt lena ben under min hand. Ditt lår, din ljumske. Knät som mina  fingrar gör en markör runt. Magen, halsen, läpparna, håret. Nyckelbenet, armen, mina fingrar fortsätter att smeka din underarm, handen och dina fingertoppar mot mina. Över troskanten och låret, undersidan, översidan över troskanten igen. Din mage under mina fingrar. Långsamt och mjukt. 

Suger åt mig all närhet jag kan av dig. Under tiden spelar du candy crush och strax kommer du att säga att du måste sova.

Runtruntruntstrunt.

Som en början på något nytt la han sig i sängen för att vänta.
Vänta på morgondagen då det nya skulle komma, då han skulle ta tag i livet. Igen.
Ut och springa, upp och skriva, ner och läsa, ut i naturen, lära barnen allt han kan vilket går på en kvart. Lära känna själen hos henne som sover bredvid honom. Ägna sig åt det som är viktigt för honom. Kallt, det drog kallt från fönstret som han måste öppna lite för att det inte ska bli för varmt för att  sova. Kallt, det är för kallt utanför täcket så han ligger kvar och snoozar en stund till och allt är som vanligt. Uppduschakläpåsigätafrukostborstatändernaivägtilljobbet.

Igen.

Ja jag vet att jag går in här på bloggen ungefär en gång i halvåret och skriver att jag tänker börja skriva igen. Det här är en gång i halvåret. Och jag skriver igen. Nu är det mellan att riva upp plastmattor för att få fram trägolv. Riva tapeter för att inte veta vad vi ska göra där sen. Men tapeterna ska ju ändå ner tänker vi. Så vi tar ner dom. Utan pardon. Och jag har fått itris och en förändring i ögat, fota om igen om tre veckor för att se om förändringen har förändrats. 

Annars bekymrar jag mig mest för att Sverige ska gå åt helvete. Och då tänker jag inte på invandringen utan på SD. Jag har alltid varit mer rädd för främlingsfientlighet än för främlingar. Annars vill jag mest hem eftersom jag sitter på ett tåg från Stockholm.