Överlevnadsprognosen är i stort sett noll sa han. Han min bror, han som jobbar med att identifiera olika cancerformer, men det kan skilja sig från typ till typ och det finns nya mediciner så det kan ta några år.
En lättnad. Men ändå en tyngd. En väntan igen, en väntan på utredningar och undersökningar en väntan på en väntan. Senaste gången var för fem år sedan. Då dog mamma. Nu är det kanske pappas tur. Ingen hann i så fall fylla 65 och jag vet inte om jag hämtat mig så pass mycket att jag klarar av det en gång till nu. Fast det är ju klart att jag gör, det finns inget val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar