Nu skrev jag i alla fall ett mail till henne med syfte att kolla om hon ville ta upp kontakten igen. Som vän, för någon annan relation vill jag inte ha med henne, skulle aldrig funka. Idag svarade hon och sa att hon ville det, som vän, hon skrev också att hon träffar någon som hon tycker mycket om men att de inte har några etiketter eller titlar. Det glädjer mig och jag mår lite illa.
Jag känner igen känslan. Jag har för vana att bli vän med mina ex. Eller i alla fall hålla lite kontakt och det här är en svag känsla av det som jag känt extremt starkt i andra liknande situationer. Bättre att veta lite om varandra än inget alls och det är ju trots allt någon som man varit väldigt nära och jag tycker det är synd att kasta bort det som faktiskt var bra. Vi tyckte ju om varandra mer än vanligt. Det gör vi fortfarande, i alla fall jag, men med vetskapen om att det inte kommer att kunna bli nåt annat än att ses eller höras då och då.
Jag vet att jag har extremt svårt att klippa band till människor som jag kommit nära. Det är nog så pass jobbigt så att man kan kalla det för ett problem för mig, och det här vänskapsgrejen är ju så klart ett resultat av det. Fast egentligen så handlar det nog mer om att inte vara ovänner än att banden ska vara kvar, men om man inte är ovänner så varför klippa banden? En annan stor nackdel är att jag sällan känner mig helt fri att gå helt vidare om inte den andra träffat nån annan. Undra varför det är så. Kan aldrig vara bra.
Får se om hon vill träffas när hon läst mitt svar. Hoppas det. Hon är ju trots allt bra, även om det fanns sidor som jag inte gillade så mycket. Det är fördelen med vänskap. Då skalar man bort dom sämre sidorna. Det får den nya tjommen ta. Förhoppningsvis gillar han dom.
På torsdag ska förhoppningsvis jag och L laga mat och dricka vin. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar