Vanedjur.

Jag undrar om det kan vara som så att jag grät och sörjde och kände tillsammans med mamma under tiden hon var sjuk. För just nu känner jag inte så mycket alls. Även om jag tänker på det ofta och även känner så kan jag inte påstå att jag går runt och är ledsen. Det kommer i väldigt små omgångar, som när jag fick julklappen från mamma och pappa. Eller när vi lyssnade på julsånger.

Idag har jag legat i soffan och läst och kollat på youtube i min mobil hela dagen. Då har hon inte dykt upp så ofta. Inte heller när vi äter, eller när vi tittar på tv. Någon sa att det var ett bra tecken, att hennes själ är fri, att hon vet att jag klarar mig utan henne. Och det är ju bra. Om man tror på sånt. Om man inte tror på sånt så kan en ännu större tröst vara att det är absolut ingenting som kan ändra på det här och att mamma inte vet någonting om något nu. Det känns nästan bättre. Så då får det vara så. I alla fall just nu.

Och vi har inget vatten här hemma.

The National – Little Faith