Rörigt.

Med sin man sittandes vid sänggaveln, den yngsta sonen hållandes den ena handen och den äldsta sonen hållandes den andra låg hon i sängen och andades långsamt, tungt och sällan. Ibland sökte ögonen kontakt men oftast var de slutna. Vi var övertygade om att det var de sista timmarna i hennes liv. Mellansonen öppnade dörren och kom inrusande in i rummet, röda ögon, som alla andra, brast i gråt, för situationen, men nog mest för att han faktiskt hann fram i tid. Före hennes hjärta slog det sista slaget, för att aldrig mer kunna slå igen.

Hon har begärt att inte få någon mer näring. Hon får morfin när hon än ber om det. Hon kan inte sitta upp, hon kan inte vända sig själv i sängen och det är en märklig känsla att sitta där bredvid och smeka mammas hår och hålla hennes hand och hoppas att varje andetag ska vara det sista. Så att det går över. Idag sa hon hur hon ville ha det med dödsannons och med kremering och att resten fick vi göra vad vi ville med. Hon sa också, med lite oro i rösten, att hon skulle vilja veta hur det skulle bli. Hur det blir att dö.

Jag vet inte kära mamma, jag vet inte hur det är att dö.