Pladder.

Jag tror inte riktigt att någon av oss förstår. Vi sitter och pratar, vi sitter och äter, vi sitter och glor, vi sitter och dricker whisky, vi tittar på TV, vi skrattar precis som vanligt.

Ibland kommer det lite tårar, som när de hissade flaggan på halv stång på mammas jobb, eller när det kommer blommor från människor. Pappa är oerhört praktisk och fixar och donar med saker och ting, han är lite mer virrig än annars men annars så är han nästan som vanligt.

När jag ringde till jobbet idag för att berätta och jag var tvungen att säga det. Säga att mamma dog igår, då brast min röst och jag kände att mamma inte bara är och handlar. Att det inte är hon som ringer när det ringer i telefonen.

Kanske är det så att det just nu känns mer som en lättnad än en saknad eftersom det har varit så jobbigt, att det har frestat på under alla dessa månader. Psykiskt utmattad helt enkelt.

Men jag kan inte minnas när jag blev så glad senast som när min telefon ringde och det var mamma som ringde. Det hade hon inte gjort på väldig länge.

Jag ser hennes tredjedel till öppna öga, hennes öppna mun och tungan som inte löd. Tänk om jag väntade för länge innan jag tillkallade sjuksköterskan, tänk om hon hade börjat känna smärtan, tänk om den blev så stark så hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Förlåt mig om det var så. Jag visste inte ens om du var vaken eller sovande.

Ibland känner jag doften av hennes snart döda hud när jag pussade henne på pannan, jag känner hennes torra skrovliga panna när jag smeker den med min hand. Jag ser hennes hand där den ligger lealös. Och jag ser hennes gula stelnade döda hud och jag känner doften. Jag antar att jag inte har kommit längre än till gårdagen för när jag skulle somna igår kändes det som om jag var mamma på mina rörelser på nåt vis.