Hem.

Jag längtar hem. Hem till en stor säng med duntäcke, vakna och äta frukost, ta en kaffe, läsa morgontidningen, ha henne på andra sidan som läser bostadsbilagan och frågar vart det och det ligger och jag säger att jag inte har en aning om vart det ligger.

Men när livet är så igen så är ingenting sig likt. Jag såg hur ögonen gnistrade till när orden nådde fram, precis som tårarna föll på pappa och mig. Och han sa "Jag vet vad du tänker"

Och jag kommer väldigt ofta i framtiden tycka att det är sorgligt.

Hon biter i äpplet och suger ur saften, hon tar en glass och smakar på den några gånger, hon tar några klyftor av en clementin och pressar ur saften mellan tunga och gom. Eller fel. Hon tar inte, det kan hon inte. Vi ger henne.

När vi frågade om hon ville ha Loka eller vatten så sa hon: Inte fan vet jag. Det tyckte vi var roligt.

Hon har inte ätit på några månader nu. Och nu har hon ingen näring längre, så hon börjar krympa, kindbenen börjar komma fram. Hennes armar börjar bli tunna och munnen börjar framträda mer och mer. Idag var hon trött, hon jämrade sig och yrade nåt om kakel och kreditkort när hon sov.

Och jag har aldrig någonsin varit så rädd för att telefonen ska ringa.