Guldtråd.

Mitt emot systembolaget satt jag och glodde. Inne på Hansens café, jag stirrade nog sönder hon som jobbade i kassan på andra sidan gatan. Inte för att det var nåt speciellt med henne utan för att hon råkade befinna sig rakt i skottgluggen för mina pupiller, hon tog betalt och flyttade kundkorgar, jag inbillade mig att hon såg att jag stirrade men jag brydde mig föga.

För första gången sen jag åkte upp var jag ensam. Pappa var på jobbet och min bror hade åkt hem. Jag hade tänkt spela biljard, det sket sig, jag åkte in till Valbo, tänkte handla lite kläder. Blev som vanligt sur på alla människor och att tjejer har en miljard mer saker att välja på. Så jag satt mig på cafét i centrala Sandviken, bland tanterna, fönsterplats så klart. Läste lokaltidningen om saiks 9:e raka seger. Vilken grej. Åt på min smörgås och drack mitt kaffe, det pep till i telefonen där det stod att jag är bra. Och jag blev så klart glad.

För i bilen, när jag körde runt lyssnandes mammas skivor, så som jag alltid gör när jag är hemma. Det var då jag kände att det bara har lossnat några små sandkorn från stenen som jag bär. Väl hemma, efter att ha hämtat upp pappa på jobbet, skottade vi snö. Det har snöat nämligen. Och så tog vi bort massa snö från taket. Det har snöat nämligen. Och sen var jag inne i vedboden och tog bort massa snö. Det har nämligen snöat. Senare på kvällen pep telefonen till igen och jag blev nere på riktigt och jag tänkte att det går tunna känsliga guldtrådar mellan våra hjärtan.

The National – Conversation 16