Egentligen gillar jag inte riktigt att citera texter här, men just nu får den här stå för vad som händer. För jag är för trött och för rödögd. Men jag sa i alla fall att jag tycker att hon har varit en fantastisk mamma. Hon sa ett hjärtligt tack och att hon gjort så gott hon kunnat. Jag svarade att det var mer än väl. Sen sa vi att vi älskade varandra medan vi kramade om varandra där jag stod lutad över sjukhussängen. Hon är inne på sina sista andetag. Hon har gett upp. Hon sa att hon helst hade velat leva, men hellre dö än att ha det som hon haft sista tiden. Och hon är så lugn, så lugn. Verkar inte vara orolig för någonting. Det gör mig lugnare, även om jag känner i armarna hur känslor av tomhet, panik och ångest då och då sipprar fram. När inte de tar sig uttryck så är jag bara förbannat ledsen. Det var ju inte så här det skulle bli.
på din väg mot okända land
och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn
Tar fram vår kamera
tar ännu en bild
där du bara ler och ligger still
Det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
ja, det verkar så enkelt vännen
men ingenting i denna världen
var väl någonsin lätt att förstå
Jag tog en roll när du blev sjuk
en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut
som min tro på en ingripande gud
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går (....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar