Vi doppade ner dom i färgburken, drog av lite färg mot burken och började måla runt fönstret. Från insidan såg man trädgården, där äppelträd och körsbär brukade, och antagligen fortfarande, står i blom under somrarna, om inte de som köpte huset efter oss, sågat ner dom. Eldat upp dom. Skapat värme i huset. I beröringarna.
Färgen var oskyldigt vit och skulle balansera upp det röda som resten av huset var klätt i. Det var du som hade valt färgen. Den röda. Då var det semestertid och du hade rest iväg till Barcelona ett par veckor, sen när du kom hem ville du att huset skulle målas om. Du sa det aldrig men jag misstänker att du ville vara nära något minne som du fann där nere.
Den vita färgen, det sista som gjordes, valde du efter en lång kall vinter. Du sa det aldrig men jag tror det var för att du ville ha en påminnelse om vem du hade låtsats vara.
När jag hade målat runt fönstret, var du där och drog med din breda pensel över min smala. Ditt liv över mitt och sen satt vi där, du och jag, och såg på hur färgen torkade. Den borde ha mist sin lyster nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar