Uppäten.

Det var aldrig riktigt tal om att hålla igen, att låta hjärnan bestämma, inte den här gången. Den här gången var det doften, händerna och den där känslan som frambringas i kroppen som var avgörande. Det var det som gjorde att han tog det avgörande beslutet att låta det fortgå. Att låta henne göra vad hon ville. Han var någon annans men hemma hade de knappt pratat med varandra den senaste tiden. Han minns inte ens hur många kvällar de somnat rygg mot rygg, utan att säga god natt. Han minns inte hur många dagar de tyst vandrat runt i lägenheten eller suttit i ett varsitt hörn av soffan för att titta på något TV-program som han såg rakt igenom, han lät ögon vila någonstans på en odefinierbar punkt på väggen bakom den strålande, ljusa bilden.

De två var på god väg att bli en installation som kunde ställas ut på torget i vilken svensk stad som helst. Ut från sovrummet, vardagsrummet, köket och in i folks medvetande, de flesta skulle känna igen sig. De flesta skulle också vilja ge efter så som han just nu gör. Men ingen vill vara henne. Andra kvällar vill de vara henne men inte honom. Det är dom kvällarna då hon ger efter, de kvällarna när han ligger hemma och väntar. På grund av rädsla för sitt samvete avstår de flesta från att låta det fortgå, de låter det stanna som en fantasi som de kan plocka fram där hemma i vardagen.

Hans fantasier hade börjat få suddiga konturer, precis som hans verklighet. Han hade börjat få svårt att skilja dom åt och verkligheten var inte alltid längre den viktigaste. Sanningen var den att den hade glidit undan mer och mer för att lämna plats åt fantasin. Fantasin som också hade börjat gnaga på hans moral. Gränserna för hans inre moral hade börjat bli allt mer diffusa och nu lät han hennes händer och dofter nå hans sinnen.

Snart ska han upptäcka att en fantasi är en engångsprodukt, en engångsprodukt som, visserligen, går att återanvända men med betydligt sämre resultat. Och det finns många nya fantasier att leta upp som kommer att slåss om plats mot verkligheten.