Period 2.

Det är märkligt hur livet rinner på.
Jag gick tidigare idag och tänkte att det är dags att göra Göteborg helt till mitt igen. Och när jag, L och G sitter på järntorget och dricker öl, kaffe och röker cigarr så ser jag henne tillsammans med sin nya. Jag ser hur hon går över torget och jag känner just inget mer än den väntade känslan. En liten svag ilning i kroppen. Sen, när de kramas och pussas där vid övergångsstället till elvan blir ilningen lite starkare men inte mer än att den går över strax efter att de kommit ur sikte. L frågade hur det kändes, jag sa som det var och sen var det inget mer med det. Det är en av anledningarna till att jag tycker om L. Förut har jag känt att jag behövt dölja men inte nu och nu jag tror att Göteborg nästan är mitt igen.

För andra är livet inte lika enkelt just nu och jag tycker att det är borde vara dags att sluta upp med det där nu. Hur hon hela tiden åker fram och tillbaka till Småland för släktingar som går hand i hand med liemannen, samtidigt som hon själv precis har släppt taget. I alla fall vad jag vet om. Vi har inte träffats på ett tag nu, lite för lång tid om jag får säga vad jag tycker.

Och servitrisen på Kino sa att hon tyckte det var roligt med en kund som tog sig tid att dricka öl och äta. Hon syftade på att jag suttit där i fyra timmar och druckit lika många öl, ätit lite och läst Doktor Glas, hon sa att det tillhörde hennes favoritsysselsättning också. Jag frågade efter hennes favoritöl, det var Bedarö Bitter. Jag gillar henne.