Bopåle.

Det blev en spontanresa rakt över landet med riktning svagt norrut. Några försöker knuffa igång en raggarbil på en ödslig väg, rovfåglarna glider över tåghållplatserna som om de skulle kunna ta de rostiga tågvagnarna i sina klor och flyga iväg med dom.
Rådjuren och råbockarna står på de blöta ängarna och äter som om de äger världen precis som de inte vet att det finns gevär.

Jag tycker om att se de övergivna husen som långsamt faller ihop, där det finns ett tydligt historiskt liv, ett tydligt märke som säger att det händer nåt och att det faller ihop. Hur de tidigare ägarna än har skött om det, hur de har tejpat och målat, slipat och spikat så faller värdigheten ihop nu när ingen längre bryr sig om det. Det har tjänat sitt syfte och kan falla ihop i lugn och ro. Måste vara skönt. Väggarna har en del att berätta för den som orkar locka fram det och sen ta sig tid för att lyssna på det som kommer fram. De tysta berättelserna som ingen vet om. Men för dem det berör innefattar hela deras liv. Som en smalfilm som en pappa spelat in när barnen var små och som man nu kan hitta på en loppis någonstans.

http://open.spotify.com/track/5kpQZss7WRtEBMj9f2ysUH