Präglingen.

Jag tror du visste det redan innan du tog det första steget. Den kalla blåsten, den tysta vinden som skulle leta sig in mellan krackeleringarna som spridit sig över stora delar av den plankpolerade ytan och som nu har spridit sig, som en svamp, ner under ytan till det mörka djupet där dammet ligger metervis.
Hemma hos dig var det ofta tyst runt middagsbordet, du hörde bestick gnisslas mot tallrikar, du hörde mjölkklunkar sväljas. Det här var den sortens tystnad som är fylld med osynliga krav om uppförande och prestationer. Blickar som tittade en tusendel för länge, ögonbryn som lyftes när de borde sänkts. Ögonkast mot dom andra familjemedlemmarna om dig med din far i spetsen.
Din far som kom från samma sorts hem och nu format ett likadant själv. Trots att han aldrig ville ha det så. Han trodde inte heller att han hade gjort ett nytt hem som det han ville fly ifrån. Men det var det han var trygg med och det enda han visste om. Du hade blivit han. Du skulle aldrig bli som han, aldrig bli som dom. Du kände dig inte hemma hos dom. Din mamma tog på sig alla ok det gick att ta på sig. Din syster var yngst och har redan byggt hus och fått barn.

Du däremot, du var en annan sorts människa. Du var den äldre och borde enligt lagen om syskonskaran tagit det största ansvaret. Men du valde andra vägar att gå, andra stigar att trampa, du vandrar dom fortfarande och du har hittat en ny stig. Bakom dig lämnar du svek och oförrätter bara för att längre fram hitta nya svek och oförätter. Det är så du är van att känna, det är det du har fått med dig hemifrån. Att vad du än gör så lever du inte upp till förväntningarna, du tycker att du sviker, att alla andra sviker, det krävs något bättre, något mer hela tiden.

Det är inte mycket som stigar kan ändra på, lite olika buskar och träd längs med vägen. Kanske byts barren ut mot blad och det blir lite mjukare för en stund. Sen kommer den tysta vinden och den kalla blåsten och blåser bort alla blad, kvar blir bara hårda kala grenar som får dig att tänka på middagarna där hemma och att du för alltid måste kämpa för att inte bli som dom. Vilket gör att du inte längre har nåt hem att komma hem till. För det hemmet du kom ifrån finns inte längre där för dig, du har brutit dig loss men inte hittat något annat att landa i. Så varje högtid låtsas ni att ni var som förr och att det var bra.