Stjäl, stal, stulit.

Jag tycker om när andra människor får mig att låta klok. Speciellt människor som jag själv anser är kloka. Som det här som jag stulit rakt av härifrån.

... I de lägena är det bra att ha hittat en vän i sitt ex. I de lägena är det bra att kunna sjunka ner över en öl med honom, sucka och säga: Varför ÄR jag sån här?
Och han kan svara ärligt. Han kan säga alla de där sakerna man inte kunde ta till sig på den tiden man stod högröda i ansiktet på varsin sida matbordet och skrek åt varandra. Nu kan man lyssna. Och man kan ta till sig. Nästan.
Han säger att det inte handlar om dem, utan att det handlar om mig. Min självkänsla. Och att jag på allvar borde läsa den där boken han gav mig och fortsätta min terapi. Och han säger att jag kanske borde se längre bort än migsjälv.
Han frågar; Om du ser digsjälv som en Barbapappa av ihåligt hårdplast kanske möjligheten finns att fler än du har svårt med självkänslan? Kanske finns det en liten, liten, möjlighet att fler än du lever med liknande tankar?

Det är alltså jag som är exet, jag som är vännen. Det är inte jag som är hon utan det är jag som är han. Ja ni förstår.

Så här går det när jag inte finner ro, då snor jag av andra istället för att själv leta ord.