Strutsen.

Jag har haft huvudet i sanden ett tag. Nu är det dags att plocka fram det igen. Att se det som det är. Nu är den här veckans jobb slut och nästa större projekt är att åka hem igen. Det är då huvudet åker upp och ögonen öppnas för slangar och dropp hos en mamma som numera är hemma i sitt hem. Sitt hem där hon ser allt som hon brukar göra, som hon vill göra men som hon nu inte kan göra. En känsla av sjukdom kommer obevekligen att sprida sig över millimetrarna i hörnen av huset, i soffan när hon ska resa sig, i maten som hon inte kan äta, i samvetet när vi äter frukost, middag. Som tur är är blodsockret jämt så hon inte känner hunger, suget rår det nog inte på.

Men hon är också hemma i ett hem där hon känner millimetrarna, ett hem där hon kan gå runt som hon vill, lyssna på sin musik, på radio, fixa och dona så gott hon kan. Ett hem där hon kommer att ha sällskap även när hon inte ser någon. Hon kanske kan plocka lite i sina blommor, ta bort vissna löv, se till att de överlever hösten och vintern och får uppleva en sommar till. En sommar till. Många somrar till.