Rasera.

Förlåt, men jag vågar inte riktigt stänga ner datorn. Vågar inte riktigt låta tystnaden, tomheten, och ensamheten komma över mig. Vågar inte riktigt låta mörkret omfamna mig och vagga mig in i sömnen. För egentligen vill jag upp och slåss.

Vill visa världen att den har fel. Att man inte måste dö bara för att en enda liten cell, av ungefär 100 biljoner, under sin korta levnadstid envisades och spred sin anarki till sina grannar.

Men jag reser mig inte upp för att visa att världen har fel, för vem är jag att göra det.

Istället ligger jag här mitt i natten på bäddsoffan i mitt föräldrarhem med datorn i knät, tårar på kinderna och hörlurar över öronen som om och om igen får höra Imperiet – ...när vodkan gjort oss vackra varför det är just den har jag ingen aning om. Jag har aldrig lyssnat på den förut men jag gissar att den kommer att följa med mig ett tag nu. Låtar brukar fastna och bära det som behöver bäras. Ibland bryter jag av med lite annat, som jag heller aldrig lyssnat på förut, Imperiet – Ballad om en amerikansk officer.

Mamma säger att vi är så snälla. Snälla för att vi är här. Jag vill vråla till henne att vi inte är snälla. Jag vill säga att det är en självklarhet att allt annat slutar att existera, trots att det ändå måste skötas. Att hon är värd så fantastiskt mycket för oss. Att vi har henne att tacka för livet och inte vilket liv som helst utan det goda livet dessutom.

Jag tänker på pappa som nästan varje natt i 40 år har somnat bredvid henne. Mitt jobb som barn och hennes jobb som mamma är att bryta sig loss och gå skilda vägar i livet. Mamma och pappas jobb, däremot, är att växa ihop, bli starkare, leva livet tillsammans, dela varandras liv. Och jag vet att det måste kännas väldigt tomt för honom att gå och lägga sig varje natt och då brinner fortfarande hoppet. Han säger att han ska byta hennes lakan, för han har bytt sina, det har han sagt ett tag nu, jag tror att han inte vill byta dom, att han vill känna hennes doft, som om hon fortfarande ligger någon decimeter bort och inte på ett sjukrum med påsar, slangar och syrgas. Om jag vore honom skulle jag aldrig byta, inte förrän hon kommer hem igen och då skulle jag aldrig någonsin släppa henne. Aldrig någonsin. För de borde fortfarande ha en lång tid kvar.