Två. Veckor.

Den där människan med skägg och som har ett kors på sin rygg kan man inte riktigt lita på. Skalpellen kunde inte göra så mycket. Nästan ingenting alls. Det var för mycket, fanns inget utrymme.

Hon låg i sängen med postoperationskläder, lite förvirrad blick och sa att hon trodde att det här var slutet. Jag, min bror och pappa satt på stolar runt och sa att vi inte ska tänka så innan vi vet något. Och den erfarnes ögon tyckte sig faktiskt ha sett att det kanske var en cancer som det finns bra medicin mot och som man kan leva med i decennier, att det är vårat halmstrå, det vet vi om två veckor.

Två. Veckor. Till dess ska hennes mage läka och hon ska förhoppningsvis kunna komma hem. Hon ska gå här hemma med påsar och slangar på en stång.

Det måste vara den cancern som han tyckte sig se, för om det inte är den så sa han att det tyvärr inte finns så mycket att göra. Tyvärr inte så mycket att göra.