Fem minuter.

Jag stod vid korsningen vid mitt förlädrarhem, hade fått order om att gå ut och möta, den skulle snart komma. Jag visste att det skulle dröja fem minuter till. Fem minuter är gott om tid för att hinna rannsaka sig själv. Jag gick igenom vad jag hade gjort, inte gjort. Sagt, inte sagt. Stöttat, inte stöttat. Betett mig, inte betett mig. Jag hann gå igenom hur hon varit, hur vi varit, vad vi gjort, inte gjort.

Jag hörde sirenerna snabbt komma närmre och hjärtat började dunka än hårdare där det satt fastkilat i bröstet. Ambulansen stannade uppe på stora vägen, visste inte vart de skulle ta vägen, jag viftade med armarna, de såg mig och satte fart. Jag pekade mot ingången där det var bäst att ställa sig, hon kom ut från passagerarsätet och frågade vad som hänt. Det är mamma som...

De tyckte inte att det lät lika allvarligt som de på sjukvårdsupplysningen tyckte. Min bror (som är läkare) var inte heller speciellt orolig när vi ringde och berättade. Hon fick en liter dropp, ta prover och sen åka hem. För hon hade besökstid idag. Hon sover inte hemma i natt och jag är glad över att hon är gift med pappa.