Mössan.

På skolgårdens höstasfalt lekte ni tafatt.

Du tog hans mössa och efter fniss och skratt och uträknat jagande över skolgården ställde du dig i ett hörn och höll hans mössa bakom ryggen. Enda sättet för honom nu att kunna få tag på sin mössa var att omfamna dig för att på så vis komma runt din kropp och nå mössan.

Han hade länge drömt om att få hålla om dig när han låg hemma i sin säng eller åt middag med sin familj eller när han var ute och cyklade, men det vågade han inte nu. Inte nu när det var på riktigt, inte nu när du stod där i ett hörn i skolkorridoren med din grovt stickat bruna tröja, under vilken man kunde börja ana ett par bröst. Inte nu när han såg ditt hårsvall och den allra sista tapperheten rann ur honom när ditt klingande skratt träffade hans trumhinna och borrade sig rakt in i hjärtat. Skrattet fördes sedan vidare, utan omvägar, ner till magen för att där väcka alla fjärilar till liv. Fjärilar som fortfarande långt upp i vuxen ålder kom att befinna sig i någon form av djup dvala. Där varje upplivningsförsök kom att resultera i att de bara sprattlade till lite, som om de hade fått kramp och bara behövde sträcka på sig. Nu flög de fritt omkring och kom åt en massa känselspröt som påverkade varje cell i kroppen.

Under en längre tid hade han sett henne som någon speciell, han trodde också att han var lite speciell för henne. Han visste i alla fall att hon visste om att han fanns. Bara en sån sak. Hon var den som alla ville dansa med på skoldanserna men ingen vågade ta steget. Han vågade inte heller men hade ändå, på hennes initiativ, fått dansa med henne. Det var en tryckare och han kände hennes lukt från håret, från huden, han hade hennes öra mot sitt, kände hennes bröst mot sina revben och redan då visste han att han detta var något speciellt.

Han som knappt hade lärt sig olika länders placering på kartan eller lärt sig att formulera sig på engelska stod nu där med dig i ett hörn i skolkorridoren, om det hade varit några år senare hade ni antagligen börjat hångla snart, och visste inte vad han skulle ta sig till. Han kände en interaktion som han inte riktigt hade lärt sig att hantera. Hur hanterar man ett skratt som blåser liv.