Grävlingens dotter.

Det hann aldrig sjunka in när du stod på mitt svartvitrutiga köksgolv och berättade det.
Idag förstod jag att du om ett tag kanske måste bestämma dig för att inte längre finnas.
Att du inte vill att läkarna ska ta hand om dig, för du har sett den sortens smärta på allt för nära håll.

Och du har en längtan, inte bort, men till, så du ser en chans, att utan fusk ta dig till världen som du ser under dina ögonlock.
Och enbart utifrån dig själv så kan jag inte klandra dig om du känner dig klar.
Om du nu känner dig redo, om du nu måste ta ett beslut, så har du min fulla förståelse men jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig klar med dig.

Du har spillt solsken över min värld och att jag vet att det finns mycket kvar att spilla ut över resten av världen. Men om jag gissar rätt så kan även solsken sippra ut under dina ögonlock?