Blås.

Du kommer in som en ljummen vind och sätter dig vid bordet där jag ställer fram en kaffe och kaka till dig.
Jag ser att du studerar mig lite mer än du gjorde förra gången vi sågs, jag tittar aldrig bort mer än att jag ser dig i ögonvrån och jag ser hur du flyttar blicken från mig så fort min blick når din aura. Du har blivit mjukare, inte lika avståndstagande.
Kommunikationen är som den aldrig har varit. Ord som skulle skadat, skrattas det åt. Ord som aldrig skulle frammanats flödar och jag tänker att det är så konstigt. Så konstigt att en förut så hårt blåsande vind som rev upp allt med jord och rötter nu milt blåser runt och över men omvandlas aldrig till den cyklon som drog in mig till sitt blödande centrum och kvävde och krävde.

I förrgår höll jag en hand och hade mitt huvud mot en axel och jag tror att har vi nåt bra på gång. Det hela är lite besynnerligt men det är så många saker jag uppskattar. På riktigt uppskattar. Och snart ska hon och jag åka till den stora ön som en arg jätte kastade ut från inlandet och hålet som blev kvar fylldes med vatten och kom att kallas för Vänern.