Mattan.

Plötsligt stod fönstret på vid gavel och han visste inte vad han skulle ta sig till. Det som alltid, så länge han kunde minnas, varit stängt. Där de röda lerkrukorna hade stått på exakt samma ställe på blomsterbrädan och dolt jord och vatten som runnit in under, när han hade vattnat för mycket, där fanns nu just bara jord som sörjats runt i det överblivna vattnet.
Lerskärvorna låg på golvet. På golvet låg mattan. Den som mormor hade gjort. Mormor som var den enda överlevande, den enda som tagit sig igenom muren men som nu också tagit sig ner genom jorden. På det enda minnet låg skärvor av lera och lecakulor som absorberade upp doften. Den doft som han hade tagit ett extra djupt andetag av varje kväll samtidigt som han höll i strömbrytaren för att trycka ner knappen och släcka lampan. Nu visste han inte om han någonsin skulle våga släcka ljuset igen. Hur han skulle ta sig mod till att låta mörkret sprida sig över rummet.
De första veckorna var värst, då han ännu inte fått in någon rutin för mörkret. Och mörker det måste man ha, det hade alla berättat för honom, lite som om det var ett gott råd. Även före händelsen med fönstret hade han haft svårt att hantera detta men doften från mattan och minnena som det framkallade av mormor underlättade markant. Nu var den tryggheten borta. Allt hade förkastats och förvrängts. Han var tvungen att hitta en ny trygghet, ett nytt sätt att se på världen.