Varmt täcke.

Vuxenpoäng.

Idag för ett år sedan vankade jag ut och in i ett rum på Gävle sjukhus. Trötta ögon, vakande natt, handhållning, morfin, frånvaro. Ibland fastnade jag i uppehållsrummet med en del av familjen, ibland bredvid den döda kroppen med övriga familjen. Ungefär nu kom det att bli kallt, som en krispigt sval vind som svepte in över rummet. Min vän häxan säger att det är själen som hämtas då. Själv trodde jag att det var mina spänningar som släppte. Så enfaldigt, spänningar som släpper mot själar som far vidare. David mot Goliat.
Nu ett år senare är jag på väg upp mot Sandviken igen, mot ett före detta hem som ligger på hemnet och en pappa som bytt Gästrikland mot sitt kära Småland, Åshammar mot Lammhult. Han gillar storstäder.
Perioden med sjukdom och död är den enda gången, trots faderskap och dess innebörd, som jag känt mig vuxen. Så mina subjektiva vuxenpoäng är 5p de andra 5 får jag när pappa dör. Hoppas jag inte får mer än 10 vuxenpoäng.

Andra varvet.

Årsdagen närmar sig. Det märks. Det känns; det trycker i kroppen, det förvirras i tankarna. När lampan har släckts far det omkring små myror som flyttar mina tankar, som gör att jag ibland ser syner, som gör att jag måste gå upp igen. Leta efter hennes böcker i bokhyllan, börja läsa några rader, lägga tillbaka. Om livet varit annorlunda hade jag antagligen behövt gå långpromenad efter långpromenad i natten, kanske så att jag skulle kommit fram till gravstenen så att det inte känns som att den blivit övergiven.
Och tårarna som ibland bara kommer. Lite här och var. I bilen, framför tv:n, när jag matar min son, i duschen. Fler och oftare ju närmare dagen vi kommer.

Ibland vill jag bara ha en kram, en smekning över håret, en blick som ser in i mina röda ögon och en röst som säger att det är okej. Att det är okej Johan.
Timbuktu – Flickan och kråkan

strax (12p).

En gång när vi låg i sängen undrade hon hur många relationer som spruckit på grund av mobiltelefoner.

Jag vet inte hur många men vi kan nog snart addera ett till.

Överallt, hela tiden.

Ersätts med Någon.

Jag märkte det inte då men så stressad som jag var har jag aldrig varit. Jag tyckte att jag var lugn. Vilket jag kanske var. Extremt känslomässigt stressad, ett kaos. Hopp, förtvivlan, glädje över ett samtal. Hon hörde hur glad jag blev - hon skrattade till. Vi hade ju inte pratat med varandra över telefonen på länge. Hon hade inte velat prata med någon över linjen på ett par månader. Och så ringde hon till mig. Jag minns inte vad vi sa. Jag minns att jag var i köket när jag svarade, en annan gång var jag vid korsningen Södra vägen/Berzeliigatan, jag hade precis gått över övergångsstället med riktning mot korsvägen. Då hade inte stressen infunnit sig än, då sa hon att hon hade magsår, att de hade hittat bakterien och att det bara var det hon ville berätta. En annan gång, några månader senare, när stressen först skulle infinna sig, och jag ringde min läkarbror så gick jag ut. Jag ville ha luft samtidigt som jag pratade. Mitt hjärta slog hårda slag och jag ville veta allt men ingenting, jag ville anstränga mig, ville spänna mina muskler till max. Låta mina ben gå dit mina fötter styrde. Upp för en lång trappa på hisingen, upp bland villakvarteren på slutet av den långa gatan där man ser ända till backaplan om man vänder sig om längst där uppe. Hon sa en gång att den var lite lång och jobbig. Min bror sa att om det är det dom tror så är det kört och nu ringer hon inte längre och nu pratar hon inte längre och nu andas hon inte längre och nu har hennes hjärta slutat slå och nu är det ett år sedan jag var i kaoset och nu är det ett år sedan jag väntade på att bli pappa.

Och nu sitter jag här. Med en son. Utan en mamma. Nu sitter jag här på jobbet i uniform i skräddarställning uppkrupen i en kontorsstol och är inte längre totalt likgiltig inför döden utan tycker att livet är rätt bra. Även om den känslan ibland kan kännas respektlös. Är hennes liv inte värt mer än att sörja ett tag och sen bara resa sig upp. Dessutom utan att sakna speciellt mycket. Ibland kan jag komma på mig själv med att jag ska ringa henne, att det var ett tag sedan som vi pratade. Vårt sista telefonsamtal var när hon ringde mig i köket. Kanske är det så det funkar i våran familj. 

För jag tycker att det är ok, men det skulle väl inte behöva gå så snabbt. 40 år av giftermål, är det inte mer värt än några månader. Nästan lite som att han väntade på det. Så klart han inte gjorde, men ibland slår den tanken mig. Undra vad som hade hänt om hon inte hade dött. Skilsmässa?

Jag säger till folk att pappa var på besök i helgen. Det är sant för det var han men av någon anledning så har jag inte kunna säga att pappa hade Någon med sig, det har stakat sig i halsen varenda gång. Och att det var första gången jag träffade Någon. Någon var fin, Någon var trevlig. Någon kallar pappa för smeknamn jag bara hört från faster och farbror. Någon hade en flackande nyfiken nervös blick när vi öppnade dörren men de verkar trivas med varandra och de tältade i bokskogen bakom farfars hus på söder i Växjö när de var 14 år gamla. Någonstans där blev de ihop första gången. 44 år senare sitter de vid mitt köksbord vid wieselgrensgatan i Göteborg och dricker vin, whisky, öl och äter oxfilé och bär mitt barn i sin famn och jag kan inte låta bli att tänka att det är fel person men att Någon är bättre än ingen. För hans skull.

Ansvar.

Det går långt mellan gångerna jag läser i boken men på sida 143 slår han huvudet på spiken. .. han tror att känslor måste vara för livet och undviker dom därför paniskt. Känslor är som evigheten, ett berg i havet, förpliktigande för de snälla. Det skrämmer honom från vett och sans. 
Så kan man säga att jag alltid har upplevt relationer. Jag ska minsann kunna stå för det här på dödsbädden, även kunna försvara mig inför någon slags gud. Ännu mer korkat är att jag ska kunna stå för det nu hur hon kommer vara om tio år. Inte undra på att jag alltid fått ångest och sett till att det har ebbat ut när det börjat osa allt för hett om framtiden. Frågan är varför jag inte gjort samma sak nu. Kanske för att hon själv säger att hon inte tror på det eviga, inte tror att man ska vara med samma hela livet. Kanske just därför känns det helt okej om det blir så.

Diafilm.

När mörkret slår mot taket och kroppen ligger i sängen och tittar på gatlampans ljusstråle som tränger sig in mellan rullgardinen och fönstret händer det att tankarna förses med hullingar som skjuter in i nya tankar och plötsligt inser jag att jag använde ordet kompletteras i mitt förra inlägg istället för det mer adekvata kompenseras.

Och jag heter pixeljag på wordfeud.

P O.

Jag har ett nytt hjärta nu. Det slår inte lika hårt. Detta kompletteras med att det slår snabbare för att på så vis få ut mängden syre i blodet. Och hans fötter har aldrig burit en kropp.
Jag har ett nytt system nu. Det är inte lika töjbart i kanterna. Detta kompletteras med att det innanför ramarna är desto rörligare.
Jag har en läsfåtölj nu. Med lampa. Detta kompletteras med ett bord med lagom höjd för kaffekoppen.  Jag läser Per Olof Enquists - Ett annat liv, han använder ordet dödde. Jag tror att jag, efter 48 sidor, är kär i P O. Och han har upptäckt att han har ett par ben. De sparkar konstant.

Ibland går hon upp tidigare, jag frågar vad hon gjort. Hon har kollat utbildningar. Förut ville hon bli barnmorska, nu ska hon bli begravningsentreprenör, utbildning finns i Uppsala. Fast det behövs ingen utbildning. Jag tror att det är sådant som gör att jag då och då blir kär i henne igen. De tvära kasten om livets innehåll.

Inget.

Det sämsta jag kan göra när jag ska skriva här är att först läsa andras bloggar. Då skriver jag aldrig något, precis som nu.

Nästan perfekt.

På kvällarna händer det att lilla V somnar på mitt bröst där jag sitter i fåtöljen med lampan tänd i fönstret, strax bredvid teven som står där som ett svart hål, och med stereon som spelar längs den vänstra väggen. Då känns det lite som att ingenting spelar någon som helst roll längre, dagens tristess och dagens jakt och ramar faller isär som aldrig förr. När hans lilla hjärta slår mot mitt och min tröja eller hud har blivit blöt efter att han haft sin knytnäve i sin mun så gör det ingenting att jag inte vet någonting om framtiden längre.

De flesta människor går upp på morgonen bara för att de inte har dött under natten.


Och ungefär en timme senare än föregående text är mitt armstöd fullt av snytpapper och det där lite stickande på kinderna har återkommit från då, anledningen är att jag läser min blogg ett år tillbaka i tiden. Det var då jag fick reda på att mamma var sjuk och vi hade fått ett halmstrå att hålla oss i, ett halmstrå som vek sig och gick av i tusen jävla bitar.

Kontakt.

Jag har letat upp ditt telefonnummer några gånger på eniro, men jag vet inte vad jag ska säga om jag ringer. Vad säger man till en som det har firats jular hos, som man fått kalle anka-prenumerationer och pingisracketfodral av. Vad säger man till en som man fått sin mamma av, men som man aldrig haft egen direktkontakt med. Att hon fått ett barnbarnsbarn? Vilket hon naturligtvis vet om. Kommer nästa fråga att bli hur många skedar pulverkaffe hon har i det varma vattnet, eller hur det var att fly från andra världskriget. Människor säger att telefonen går åt båda håll, som nån slags tröst. Men jag vet inte.

Fnasket i plasket.

Om jag skulle ha drömt, rent hypotetiskt alltså, att det i vardagsrummet låg en kraftigt överviktig tjej.(Hon kan ha legat i hundsängen.) Hon hade kläder på sig men man såg de ställena som man normalt döljer. Hon läste en tidning och såg trånande ut, hon hade en gagball i munnen som hon ploppade in och ut lite då och då, jag frågade varför hon hade en sån. Sur blick var allt jag fick. Efter ett tag tappade hon den och den rullade mot mig och när jag skulle rulla tillbaka den vägde den ofantligt mycket så jag orkade inte rulla tillbaka den. Hon påminde om fnasket i plasket (googla). Om jag nu, rent hypotetiskt alltså, skulle ha drömt det här. Vad betyder det?

Plötsligt.

Där borta vid grinden står det en liten kille och undrar vart nyckeln är. Han vet att han har sett den, om det var i mammas eller pappas hand vet han inte. Han vet inte ens om det var nyckeln som skulle passa till just det här låset, man kan ju så lätt tro det. Att bara för att den är i någon av föräldrarnas hand så är den gjord för det låset som sitter på just den grinden som han står framför.
Det var längesen han såg dom nu, de skulle åka bort ett tag sa dom. Som om dom behövde tid att fundera, tid att känna. Kanske skulle dom på skattjakt, leta nycklar till sig själva och omgivningen.
Som om man måste iväg och dricka de dyraste vinerna för att uppmärksamma livet, för att bevisa att man minsann njuter av det goda som det har att erbjuda. Trots att man aldrig tyckt att vinerna är så fylliga och aromiska som folk säger utan mer påminner om sträv lingondricka så köper man de dyraste och med priset kommer njutningstvånget, man vill ju ha klass och inte skämma ut sig.
Killen stoppar ner händerna i sina jeansfickor, han vet inte när den kom dit. Han har känt efter så många gånger och nu, nu låg den där. Kanske har han aldrig vetat vart han skulle leta för ibland kan även en liten ficka vara för stor.

Löven håller på att dränkas i vattenpölarna när de slutligen tappat fästet och hamnat på asfalten, färgen på balkongen flagnar efter stormarna.
Där nere i söder får luften, marken och träden besök av flyende flygare efter flerahundramilsnavigering. Någonstans där säger folk att allt förändras, att någon annan ska ta ens plats. Fogen svetsas samman och vi pratar om att följa fåglarnas strävan, för när kvällen kommer är det enda liv man har bräckligt. Då faller ramarna isär och ingenting blir svårt, ljuset i skarven sipprar in och ger tankarna kraft och realism.

Jag tänker mig att det är lite som att sträcka ut handen från det varma täcket, låta fingrarna leta reda på sladden och röra sig uppåt tills de hittar knappen och knäpper av lampan som står där på nattduksbordet. Den processen är relativ enkel och smärtfri förutom kylan som slår mot huden, när armen dessutom måste bryta luften i rörelse så blir det ännu kallare. Att få tillbaka armen under täcket utan att monstret under sängen greppar tag, biter, nafsar och grymtar gör att armen tvingas fara blixtsnabbt tillbaka från lampknappen och ner under det varma täcket. Så tänker jag mig att det är.

Frekvens.

Ibland blir allt så dumt, ibland blir ibland oftare, ibland så pass ofta att ofta känns som alltid, även om alltid inte omfattar samma tidsspann som oavbrutet. Men alltid är en spiral som skapar sina egna tankar och lagar och den spiralen har inte sitt slut där den är som bredast, utan där den smalnar av där nere i jorden. Varje gång alltid är blir det ett hack till att klättra upp för att undvika jordens lera, varje gång regnet och blåsten slår mot rutorna alltid ett nytt hack. De börjar komma lite för tätt nu.

Undra om det finns ett samband med att bli pappa och att telefonen plötsligt endast fungerar för utgående trafik.

Vi lade blommor på min mors, min sons farmors grav, den som fortfarande bara har ett kors och ett namn, den har inte fått någon sten, inga årtal som berättar när hon kom och när hon gick. Den som ligger där man kan se solnedgången genom träden. Tänkte låta dom träffas lite över blommorna, blommorna som någon dagen efter hade tagit. Kanske till någon annan grav, kanske hem till sitt köksbord. Förra gången de hade blomtjuvar hamnade de i en husvagn. En husvagn som med tiden blev full av torkade blommor. Säkert vackert men med dom blommorna dras det automatiskt in en synd.

Hej

Jag tänkte bara säga att jag tänker på dig ibland. Om man med ibland menar nästan varje dag, om inte precis varje dag. Fast tänker är fel ord, det handlar mer om att känna. Att jag känner dig varje dag.

Jag har en liten parvel bredvid mig nu med en randig body och spöken på strumporna. Mamman säger att han har mina ögon, du vet dom som du sa såg så oskyldiga ut när jag var liten men att man inte skulle gå på det, för jag var inte så oskyldig som jag såg ut.

Det ser också ut som att han har fått mina händer och fingrar, med det där minilillfingret, det som jag i min tur fick efter dig.

I morgon åker vi till Sandviken, då ska vi gå till din grav så att ni får hälsa på varandra.

Kretslopp.

Jag såg en åldring med krökt rygg och en käpp i ena handen, i den andra handen stöttade hennes son som var betydligt längre än hon. Långsam var promenadtakten i korridoren och jag kände mer än någonsin att livet här på jorden går runt. Hon har haft precis lika små fötter som min son som är en vecka och en dag kommer troligen han att ha levt ett liv som börjar ebba ut på ålderns höst, kanske kommer han då att gå med en kommande son i handen. Undra vad han har varit med om då. Undra vad hans ögon har sett och vilka smaker som har fallit på hans tunga. Undra vad hans händer har rört och vilka ord som har kommit ut från hans mun. Undra vad som fått hans hjärta att slå volter och vad som stimulerat hans kropp och själ. Jag hoppas bara att han inte ångrar att han kom till den här världen.

4:e Aug.

Tiden kom då värkarna kom. Nio timmar senare var han född. Sju minuter senare och han skulle ha varit född samma klockslag som jag. 07.21. Men icke.

Förutom det så har jag fått stå ut med sånt här.

På Gotland finns det bara natt och solnedgång. Dagarna är borttagna.

Tid.

Det händer inte så mycket här på Gotland. Från stugan in till ett moderniserat hus med hennes föräldrar i. När dom pratar så låter det som att dom ständigt är irriterade på varandra. Det har jag förstått att dom inte är.

Vi badar i kalkstensbrott och doppar fötterna i havet. Sitter på en sten med havet framför, bredvid och bakom. Syrsor som låter i gräset och en åska vars blixtar snart ska göra hela Gotland strömlöst.

Väntan.

I en stuga med stearinljus, en gammal radio med batteri och en orange solnedgång över havet utanför. I en stuga med loft, grill och salta stänk. En mormor på sjukhus som frågade om det var jag som hade fixat till L:s stora mage. Japp, det var det ju. Hur gjorde ni det då? Det kanske vi inte behöver gå in på här.

En mage full av mat och olika sorters öl för var dag som går. En ringmur som ringlar sig runt en stad drygt en mil söderut, dit går stranden och på natten ser vi stadens ljus över viken och på dagen är vi själva där och går bland gamla stenhus, trähus och lummiga innegårdar.

Resan.

Imorgon vid niosnåret tar vi bilen till Oskarshamn. Väntar en liten stund och bordar en båt, efter 3,5 timmar åker vi av och bilens hjul rullar då på Gotländsk asfalt. Där ska vi bo i en fiskestuga med 20 meter till havet, eller sjön som dom kallar det. Höra regnet som smattrar på rutorna och taket, kanske måste vi tyvärr se algblomningen som kväver livet men vi kommer även att se soluppgången som göder livet. Jag tänker att en horisont med en lågt stående sol kan vara en bra syn för en nyfödd, att visa att världen är stor och att den är hans eller hennes att göra vad h*n vill med. När jag återkommer till Göteborg kommer livet att ha gått in i ett nytt skede säger dom.

274.

Ibland kan jag sakna när du bodde vid Landala. Efter att jag hade gjort ett nattpass på jobbet brukade jag köpa nybakat bröd på det lokala bageriet vilket vi dukade upp med resten av frukosten som oftast täckte hela köksbordet. Ibland drack du blåbärssoppa med mjölk, den första, förutom jag själv, som jag sett göra det. Först blåbärssoppan och sen mjölken, det skär sig så vackert i glaset och formar så fina mönster. Och sen klunk efter klunk så man känner hur bröstkorgen kyls ned. Efter frukosten gick vi och la oss under täcket, jag sov tungt, du sov antagligen lätt. När vi vaknade åt vi frukost igen.

Två sidor.

Jag antar att ni har läst det här, jag tänker att tänk om tanten i den gröna bilen också har ett barn. Ett barn som kanske är nötallergiker och som fick i sig en nöt och höll på att kvävas, att hon såg hur hennes barn svullnade upp och fick svårare och svårare att andas. Kanske var det därför som kvinnan hade bråttom och ville komma förbi. I så fall borde hon ha en eloge för att hon höll sig så lugn. Eller så var hon bara allmänt stressad, men man vet aldrig om man inte vet och att veta något från olika sidor är sällsynt.

Dessutom har jag gått upp 8 kg på ungefär lika många månader, skillnaden från min sambo är att jag, såvitt jag vet, inte har något barn i magen.

Och så har jag skepparkrans som är rätt så ful, men det är lite roligt.

Avskrivning.

Folk tittar på hennes mage och frågar om det verkligen snart är dags.

Ja, om 22 dagar enligt beräkningen svarar vi då. I alla fall idag svarade vi så. I morgon kommer vi vara så pass kluriga och flexibla att vi svarar 21 dagar, ingenting är konstant. Förutom ljuset. Och det här har ingenting med ljuset att göra, inte på det sättet. Det har inte heller något med skuggor och mörker att göra. Inte på det sättet. Det det har att göra med är tunneln där emellan, livet. Som så käckt blir vad man gör det till. Med opåverkbara ingredienser och konsekvenser som man inte vill ha och därmed undviker handlingar som man vill begå. Jag antar att det är det som är det friska, det trista. Tänka först, handla sen, slippa förklara. Handla först, tänka sen, stå för sig själv. Jag menar ingenting, jag bara skriver.

Och min nygifta bror ska också bli pappa. En dag före hans födelsedag är det beräknat till. Jag tänker lite tjatigt. Tänk om mamma hade levt tänkar jag. Två barnbarn och ett giftermål under samma år. Det hade vart nåt det. Men alla andra lever. Förutom alla dom som dött. Vilka är betydligt fler än dom som lever.

Det är tidiga kvällsdopp i ett hav någonstans, det är engångsgrillar och en sol som aldrig går ner.

Drama.

Vi bråkar.

Vi bråkar om vi ska ha två likadana örngott i gästsängen. Jag hävdar med bestämdhet att det är en självklarhet med två likadana örngott som matchar varandra och som passar in, men inte har samma mönster som påslakanet, än att ha två olika varav ett som har samma mönster som påslakanet och ett andra örngott som inte passar något alls. Det ligger där som en öde ö, och jag skulle inte veta vilken jag skulle välja att somna på. Hon får som hon vill. Men det är inte utan protest. Vi la i alla fall kuddarna så att man inte ser den som inte passar in.

Vi har dock klarat av att köpa ny bil, handla på Ullared och en midsommar på Smögen utan problem, men jag är tveksam till om det väger upp...

49-06-21(Råttan)

Sista natten mamma levde halvlåg jag i en fåtölj bredvid hennes säng och höll henne i handen. Jag stirrade på hennes patientband som hon hade runt handleden där det stod 49-06-21. Det var så jag äntligen lärde mig när hon fyller år. Innan har jag alltid hakat upp det på att hon fyllde "runt midsommar". Men nu mamma, nu vet jag att du fyller år idag. 62 år.

Idag har jag skrotat bilen. Av illasinnade kallad för Råttan, av goda kollegor kallad för Blå blixten och av mig kallad för Pärlan. Den hade fått en röd lapp som sa att om den inte flyttades inom tre dagar så skulle bärgaren komma och ta bort den och jag skulle debiteras. Bättre sent än aldrig.

Inre.

Jag skriver mest i huvudet nu för tiden. Finner ingen ro framför datorn så jag skriver på bussar och vagnar, vrider på meningar och ord medan jag blundar för omgivningen. Försöker hitta på något större än några rader. Det misslyckas. Det dyker upp ansikten från förr, ansiktet som torkade upp efter mig när jag var onykter för första gången och kräktes på trappan till en lägenhet i Sandviken, vad gör hon idag? Han som jag gick på dagis med, Kristoffer tror jag att han hette, han var min bästa kompis då och flyttade till Stockholm, vad gör han idag? Människor som jag har träffat två gånger kan ha sagt något som betyder mer än vad vänner som jag känt i flera år har sagt, vad gör dom idag? Undra om jag är en sådan någon-gång-träffad-viktig för någon.

Gift.

De stod framme i kyrkan och bytte ringar med varandra. Min bror och hans käresta. Han, min bror, är fyra år äldre än jag. På något vis så känns det som att han har påverkat mig mer än de flesta. Han är den jag gillar mest. Han är den jag känner släktskap med i familjen. Jag hade köpt en slips som jag visste att han skulle gilla. Han var den enda som kommenterade den. Han gillade den. Mellan psalmerna i kyrkan från 1200-talet satt jag och tittade på de gamla målade fönsterna och upp i taket. Jag grät. Lite för att han har hittat hem. Lite för att inte mamma var där så att han fick dela det med henne också.

Svalor.

Långhelgen som niotillfemmare har haft är till ända.

Och här sitter jag med ett nytt liv.

Bland kartongerna där inne i vardagsrummet byter TV:n kanaler medan jag sitter på balkongen nedsjunken i en typisk sandstrandsstol och kollar på svalor som jagar varandra mot den ljusblåa himmelen. Våra nya grannar röker.

Jag har haft besök av en bokhandlare som har levt mer av utelivet här i Göteborg än vad jag har gjort. Jag har inte sett någonting av andra lång, trots att det var den årliga gatufesten där. Jag har inte sett Håkan, det har inte han heller, men han ville inte, det ville jag. Det är skillnad. Han har rultat runt runt järntorget och haga. Det har inte jag. Men vi tog en gammal hederlig chipspromenad. Hoppas det blir som vi vill.

Jag är trött.

Jag ska sova.

Det värsta just nu är att jag tycker att den här är bra.

Eric Amarillo – Om sanningen ska fram (Clubedit Radio)

Väggarna.

Jag sitter på jobbet. Ätit kaka. Åkt och ätit lunch. Tryckt på lite knappar. Min kollega spelar Sudoku. Jag gör ett test på GP, om vilken boendetyp jag är innerst inne. Mitt svar blev:

"Tält är nog enda lösningen. Ditt behov av frihet och integritet är så stort att inga väggar i världen är nog långt borta och inga tak tillräckligt höga. Människor kan man söka upp om man nu skulle behöva dom. I övrigt räcker det fint med sällskapet i en vilsen grävling. Uppförsbackar skrämmer dig inte och du tycker att bekvämlighet är ett relativt begrepp; under en gran är mossa bättre än dun"

Lite oroväckande eftersom hela min lägenhet är full av kartonger och att i natt är sista natten. Men jag kommer i alla fall att få två balkonger och lite drygt 90 kvm att flyta runt på.

Teknik ger ointresse.

Förut visste jag allt om musiken jag lyssnade på. Jag visste låtordningar, vilka som var medlemmar i bandet, vilket land och vilken stad de kom från, vilka som spelade vad, vem som hade producerat, vilket år skivan kom ut, när bandet hade bildats och eventuellt splittrats. I skivaffären valde jag ibland skivor utifrån producenter och skivbolag, vilka instrument som fanns med på skivan och beroende på vem som hanterade ett viss instrument.

Nu vet jag inte ens vad låten heter. Ännu mindre gruppen och jag har ingen aning om hur omslaget ser ut. Jag skyller på tekniken. Jag skyller också på tekniken för att jag inte hittar nya grupper längre, bara nya låtar för jag ger mig inte tiden att lyssna på de låtar som jag bara tycker är halvbra, vilket jag tvingades till när jag köpte skivor. Teknik är dåligt.

Du.

Vi har klättrat i maskrosens sken

med klibb under fötterna tog vi oss fram

men tro mig när jag säger att du har fått mig nu

tro mig när jag säger att du har mig i din famn.

Två hjärtan i samma kropp.

en smärtsam krydda, en insikt,

en del av mitt träd dog, vi har sått ett nytt.

en tanke, en smekning, du bär mitt liv.

När tyngder trycker ner och ballonger far ur sikte

lägger du en filt över mina fötter

så tro mig när jag säger att du har fått mig

tro mig när jag säger att du har mig i din famn.

Drömmar.

Hon drömde att vi spelade in porr.

Jag drömde om en cykelkedja som rostade sönder.

Rödhusmålarna.

Jag borde plugga.
Men jag blev precis kär.

Typiskt att det alltid ges tid till att leta efter sånt just när det är studiedags.

Tror jag ger upp och tar en dusch och ger mig ut i verkligheten igen, det var ett tag sedan.

Dagarna.

Jag har inte längre någonting som talar till mig.
När jag lyssnar på musik som tilltalat mig känner jag mig mest uttjatad.
När jag läser tittar jag på orden utan att ta in.
Mat har jag knappt ätit på ett dygn, trots det är jag inte hungrig.
Det känns som att jag väntar på att någonting ska ta slut.
Så att det kan släppa, det där som är i magen och halsen.
Det som klumpar sig precis före skrattet.

Jag vaknade på min födelsedag, dvs igår, och hade ont i magen.
Mådde illa. Öm i huden. Kallsvettig. Men bara subtilt.
Sen sov jag.
Jag vill nog mest sova.
En lång sömn.

Igår la jag handen på hennes mage och sa:
Tänk att du har någonting därinne som de flesta värdesätter mest av allt.
Sen började jag gråta storhetstårar.
Hon började också gråta.
Men hon ville inte säga varför, för då skulle hon börja gråta.
Mamma sa att jag var den enda som inte skämdes för att gråta.
Kanske är det så.

Ko.

Jag skulle skicka en länk till en vän på fejjan. Nu för tiden så ser man ju gamla konversationer där också. Den här hade hon varit så vänlig och skickat till mig.

Faktauppsats om en ko, skrivet av en mellanstadieelev

Nyttan med Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Följeslagaren.

Hallå! nådde mig bakom min högra axel, jag hade nyss gått förbi honom och jag hade inte känt igen honom. Hallå! Haga Nygata var relativt tom så jag vände jag mig om.

Hallå, hur är läget? Jag blev lite förvirrad, kände jag igenom honom? Nope. Han bar på en gitarr och ett gitarrcase, han frågade om jag kunde bära caset åt honom. Som betalning skulle han spela en sång medan vi gick längs gatan mot Järntorget. Ja jo, det kan jag väl göra och betalningen sjöngs fram för full hals medan vi gick gatan fram. Han var kanske en tjugoåttaåring med skägg som luktade sprit och hade kallröda händer. Jag sa att det lät vajjert.

-va?

-Vajjert.

- jaha, tack.

Vad jobbar du med då frågade han och när jag hade svarat frågade jag tillbaka och han svarade blixtsnabbt. Jagleverpåmusiken.

-mhm.

Fick en stark känsla av att det var det han ville berätta redan från början.

-reser du runt?

-nä, jag spelar vid Hemköp i Vasa, tjänar 500 om dan.

- mhm, är det vad du vill göra?

- Ja.

- Då är det ju perfekt, är du på väg hem?

- Ska träffa pappa, sen blir det väl bråk.

- Bråk?

- Ja det brukar bli det.

- Jaha, vad trist.

- Jo, men det är väl så det är.

- Jo.

- Nu kan jag ta caset, tack ska du ha!

- Ok tack, ha det.

Inne.

Jag tänker att jag måste börja hitta på saker att göra inomhus när jag blir rastlös och vill ut och rasta mig. Så nu har jag börjat baka bröd och smutta på whisky, känns bra än så länge.

Plätt.

Igår var pappa och bror den äldre och kollade ut en plats på Kungsgårdens kyrkogård där stenen ska resa sig över mammas aska. Dit pappa kan cykla på somrarna och lägga blommor och prata lite med henne. Det hade visst varit hans första tanke. Att han ska kunna cykla till graven. Vaktmästaren hade sagt att det inte finns så många platser kvar så det vore dumt att vänta för länge med att välja, det finns mest åker nu för tiden sa hon. Vi hann i tid för det blir en plätt med gräs och kvällssol bredvid en häck. Det hade hon gillat. Nu är det bara urnnedsättning och val av sten kvar, sen är det inte över. Sådant här är inget man blir klar med. Det är inte som att läsa en bok. Bara ett kapitel kvar, sen är allt inte som vanligt.

Och idag skulle den här tjommen fyllt 66 år.

Totta Näslund – Ride Jonny Ride

Tomt.

Jag borrar ner näsan i kudden.

Fyller lungorna med luft.

Känner doften

av ett schampo

som inte finns i min dusch.

Spegel spegel på väggen.

Tänkte modeblogga lite:

Samma spegel. Olika dagar. Alltid lika glad. Hrm.

Kickboxning.

Vi övade där i soffan. Han var som en groda och ödla, gäspade och blundade. Små fingrar som han knöt och höll för ansiktet, han såg ut som ett utslaget fyllo när han precis hade ätit där han låg med armarna uppsträckta mot kinderna. Den lilla pannan rynkades och jag kan inte ta in och det kändes overkligt när hon höll honom och när jag höll. Att jag, att hon, att vi. Ett liv. Det är inte långt kvar nu. Hon tar min hand ibland, lägger den på sin mage och där. Vipps, en spark. Sen alltid stilla. En chans får jag, om jag missar den så får jag snällt vänta. Oftast tills jag somnat. Men ibland överraskar jag det lilla livet och då får jag sparkar, en efter en.

Om jag vore.

Jag tittar på en sida på www och läser gamla saker jag skrivit. En del vet jag exakt vart jag var när jag skrev, jag vet precis hur jag mådde och hur jag tänkte. Om vad eller vem det handlade om, eller om det var grundat från något plötsligt uppslag av inlevelse. Den här vet jag vem det handlar om, det var ett tag sedan. Hon får det hon vill ha nu, precis som jag. Den var nog menad som låttext.

Om jag vore den som ligger bredvid dig nu
om jag vore den som rör din hud
då skulle jag våga vara den jag aldrig var
jag skulle göra allt det där du ville
(men som jag aldrig tordes)

Om jag fick vara den som ligger bredvid dig nu
om jag fick vara den som ligger bredvid dig i din säng
och känna doften av ditt hår
då skulle jag dra mitt finger längs din rygg
och blunda och känna in varenda sekund

Ta din hand i min, naket skinn mot mitt
varma huden som jag aldrig lärde känna
men som jag drömmer om nu

Om jag fick vara den som sitter mitt emot
vid frukostbordet,
om jag fick vara den som ser dig osminkad
då skulle jag vara den, då skulle jag vara den
som säger att du är som vackrast nu.

och på stan skulle jag gå med flagga och trumpet
basunera ut att du är min,
men bara om jag fick vara den som ligger bredvid dig nu
fick vara den som känner dofterna och ditt skinn
om jag fick vara den som säger att du är som vackrast nu.

Ta min hand i din, naket skinn mot mitt
varma huden som jag aldrig lärde känna
men som jag drömmer om nu.

Ibland tänker jag så här:

Tänk om bollen skulle flyga rakt på mig nu, då skulle näsan knäckas. Han hade en väldigt stor näsa. Nästan köttig. Men han hade snälla ögon. Yatzis ögon när han sitter vid köksbordet där han aldrig får mat, enligt henne men det får han ju. Mat när pappa fyllde 60 var renfilé och som efterrätt blev det nån blåbärsaktigt glasslikt med whiskysmak som smakade suveränt. suveräna stater finns knappt längre, inte vad gäller ekonomin i i alla fall. Kina, sydkorea och så klart nordkorea då. Taiwan kanske. Fast det är ju inget land. lite som småland. där jag kommer ifrån, från smälteryd heter det inte utan nåt annat. Smälteryd ligger i västra götaland. göta petter. Petter tar finfina bilder och har en fin fin kolonialblogg. Tänk om man hade varit en kolonist själv, undra hur man hade varit då. Född i en annan tid blir man en annan person. fast då hade mina föräldrar varit tvungna att födas före mig och träffas och det är inte så troligt eftersom de kommer från olika sociala grupper. typ så tänker jag. och så börjar jag alltid att sjunga på fraser när någon säger något. Bland annat. Och varför kan jag inte få den här texten svart. Så att man måste markera för att kunna läsa den. Det hade varit lite roligt. Tycker jag.

Återgå.

Aldrig mer är en väldigt lång tid.

Precis så lång tid tar det innan jag hör mammas röst igen.

Under tiden tänder jag ett ljus.

Säkert – När du dör

Winterknäck.

Idag hade Winnerbäck en fanspelning i Helsingborg för 200 personer. Första gången jag hörde honom låg jag på golvet i skenet av ett stearinljus i Björksätra i Sandviken. Jag gick i gymnasiet och hörde hans nysläppta första skiva med under månen, vårdag i november och inte för kärleks skull från en dubbeldäckares ena kassettmodul och precis där fastnade jag. Jag har vandrat runt i städer under många timmar med hans låtar i lurarna. Ibland som tidsfördriv, ibland för att hitta någon slags sanning. Hans sommarkonserter har varit mer eller mindre tradition. Jag hade chansen att få en biljett till denna konsert också. Men det är ju inte sommar än. Fast det var ju så klart inte därför som jag inte gick.

Bubblare:

Lars Winnerbäck – Fenomena

Lars Winnerbäck – Vänner

UL

Jag såg det lilla hjärtat slå.

Armar och ben sa hon.

Men jag vet inte.

Ryggraden slingrade sig som en stöttepelare.

Ögon, njurar och mun sa hon.

Men jag vet inte där heller.

Huvud och ansikte.

L sa: är det där stjärten?

Jag tänkte: Stjärt, det har jag aldrig hört dig säga förut.

Det var tydligen stjärten i alla fall.

Resultatet av mätningen av skalle och lårbenshals: 29 Juli.

Relationsjante.

En ensam man står vid brokantens rand

Han hade en familj en gång.

Fru och barn och en villa med fönster mot horisontens kant.

Varje kväll när braskaminen knastrade

och det röda vinet missfärgade emaljen,

när hans nakna fötter borrade in sig i fårskinnet

kom en känsla av skam.

Det är i slutet av augusti och för bara några timmar sedan hade mannen doppat sig där nere i vattnet. Det var under en av hans timslånga promenader mellan stadens smutsiga väggar som han vek undan, gick bort till vattnet för att förbereda sig.

I samma ögonblick som han drog händerna för ansiktet för att få bort saltvattnet och solen träffade hans ögon igen såg han upp mot bron och tänkte att där, där kommer jag att stå om några timmar.

Nu är det några timmar senare och han har precis ätit sin favoriträtt, han skjuter in stolen. Låter porslinet stå kvar, tar på sig sina skor och går ut. Han bryr sig inte ens om att låsa dörren när han går hemifrån från sina Bruno Mathsson-möbler och lägenheten i innerstan. Han är glad för att han känner spänning. Det har han inte gjort på så många år. Han tar inte den närmaste vägen, han vill dra ut på tiden lite. Dra ut på spänningen, känna atmosfären och se färgerna på alla mötandes skor. Till slut kommer han fram till bron och han fortsätter att gå precis som om han inte hade kommit fram till sitt mål, precis som om bron inte skulle komma att han någon speciell betydelse i hans liv.

Och

Nu är den ensamma mannen framme vid brokantens rand

han ställer sig med armarna

som om han skulle se ut som horisontens kant

om någon skulle råka titta ut från hemmet där braskaminen

och fårskinnet fanns.

När han var där, när det var som bäst, fick han alltid en känsla av skam, vars ursprung han aldrig fann.

Ulf Lundell – Den Vassa Eggen

... och det stora havet.

Jag vet många relationer där det är känslor och outtalade ord som styr. Om någon blir arg, då ska den andra sluta göra det som den förste blev arg för. Blir en ledsen, då ska den andra få dåligt samvete. Blir en sur, då ska den andra, som vanligt utan att veta vad det beror på, rätta till det.

Jag tycker det är fascinerande att bara för att någon visar sina känslor på ett visst sätt så ska omvärlden dansa efter dennes pipa. Att kunna visa starka känslor är ju inte samma sak som att tycka och känna starkast, att det är mest synd om den som gråter mest. Det är lite som med någon som kan argumentera bra. Man har inte "rätt" bara för att den andra inte längre har ett motargument.

Det är lite som min gamla chef sa, han med mustaschen på fotobutiken, när det kom in en asarg kund en gång: Varför ska han få rätt bara för att han är arg, det finns massor av kunder som behöver hjälp.

Eller som min mamma brukade säga: Gråt du, det är ändå ingen som tycker synd om dig. När man började gråta först när någon annan tittade. Dvs någon form av manipulationsgråt.

Och när någon i en relation får patent på de här känslorna. När man spelar på uppvisande känslor för att styra andra människors inre känslor för att få det man vill och inte för att man faktiskt känner sig på den känslans vis. Då är havet rätt djupt.

Identitetsfokus.

Det är inte det att jag vill dö men efter mammas död har jag tappat respekten för lien.

Jag har till och med börjat se fram emot den, inte själva fasen dit men sen efteråt.

Tänk vad skönt.

Att slippa allt.

Fast jag är så klart fortfarande lika feg. För döden är inte det värsta här i livet.

Idag var jag på en föreläsning om ondska på stadsbiblioteket med Ann Heberlein. Hon sa att hon trodde att ondskan fascinerade så många för att vem som helst kan utsättas för det. För att bearbeta detta faktum köper vi och läser deckare, där ondskan är under kontrollerade former och det slutar med ett lyckligt slut. Dvs hämnd. Efter sex är tydligen hämnd det som vi människor fantiserar mest runt.

Men jag är inte speciellt rädd för att utsättas för ondska. Jag är rädd för att bli den onda. Jag har sett att det är så lätt hänt. Att vem som helst kan drabbas av det. Det räcker med en liten psykos och sen står man där med ånger, ångest och hatas resten av livet. Kan vara därför som jag inte gillar att läsa deckare eller titta på mordserier. Jag har liksom fel identitetsfokus.

Gott råd.

Igår när jag kände mig som ensammast dök det här ner i min mail. Jag tyckte det var hysteriskt roligt.

... Det finns en kille som jag skulle kunna bli ihop med, men han pratar tyst, är inte snygg och verkar tråkig. Han är dock rik, kåt och ordentlig. Så jag skulle kunna bli vinalkis och slampig i hans villa.... hur tänker du runt det? ...

Jag svarade att det inte verkar vara det bästa kapet. Ja alltså efter att hon sagt att hon inte skulle bli lycklig av att vara vinalkis.

Och idag fick jag:

Johan - Ibland så vill jag fan i mig gifta mig med dig.

Tyvärr så är vi av samma kön.

Det sista russinet.

Jag känner mig ensam. Inte fysiskt men mentalt.

Det har jag nog alltid gjort när jag tänker efter.

Och jag saknar mamma.

Och jag tänker att det skulle vara roligt att känna att jag kan ge någon någonting någon gång.

Istället för att bara få eller ta.

Sa jag att jag saknar mamma?

Upptäckte i alla fall en ny låt idag.

PJ Harvey – All & Everyone

I dagarna.

Igår var jag och tog ett par finöl med herr T. Han tillhör dom där människorna som jag träffar för sällan. Det är en gammal kollega som jag bara jobbade med en sommar eller så för några år sedan, dock på mitt nuvarande jobb. Vi var på tunnan. Tunnan är stället som W inte vågar gå på. För där hänger det tydligen fotbollshuliganer har hans Falunkompis sagt. Men det tror jag inte på. För jag har aldrig sett några. De har mycket öl och det huserar även hundar där, lite som att vara på Irland eller i Prag. T känner bartendern så han visar nya öl, vi får inte ens dricka samma (ja ja, likadan) öl två gånger samma kväll. Det är service på hög nivå, speciellt när det ingår prisavdrag. Favoriten från igår, och kanske topp 5 någonsin: Ridgeway Foreign Export Stout. Mumma sa pojken om kolan. Under första ölen frågade T hur det stod till med mig, efter mamma och så där, han frågade lite frågor och jag drog historien och jag såg att han blev rödögd och fick tårar i ögonen. Och jag blev rörd så jag fick detsamma. Så kan det gå. Sen inspirerade han mig till att vilja fota igen. Så nu har jag kollat upp lite roliga objektiv.

Nu är jag i Åshammar igen. Det ligger drivor med snö på gården, imorgon är det skottning som gäller. Pappa har satt upp ett foto på mamma mellan två ljusstakar och en ljushållare med hjärtform på ett bord i vardagsrummet. Tårarna började strila när jag såg det.

Pappa har börjat laga landskapsrätter varje fredag. Det är lite fint tycker jag. Han går här hemma och vankar och funderar på vad han ska hitta på och så kommer han på att han ska laga landskapsrätter. Jag tänker att det måste kännas ensamt att laga och äta dom. Och säga till sig själv där vid middagsbordet "jaha.. det här blev ju gott... vad roligt... " och så tar han en tugga till. Men jag är också imponerad av att han är så konstruktiv.

Igår gjorde han i alla fall nåt skånskt; kalkon och äpple-lasagne. Den var god även micrad.

Imorgon skulle jag vilja ha en skoter. Hade varit fantastiskt att bara dra upp i skogen med den och köra ut i vildmarken. Men ack.

Radion.

Jag minns ingenting från när det var eller vad jag gjorde. Jag lyssnade i alla fall på radio. Kanske körde jag bil, kanske var jag för ung för att få köra den. Kanske bodde jag i Malmö, kanske bodde jag i Sandviken. Jag minns i alla fall hon som ringde in, hon dyker upp i mitt huvud då och då. Det kan har varit Lotta Bromé som pratade med henne. Hon blev i alla fall tillfrågad om vad hon ville jobba med när hon blev stor, vilka drömmar hon hade. Hon var kanske 10 år och väldigt vältalig. På frågan om vad hon ville göra med sitt liv, rent jobbmässigt, så svarade hon: Jobba på bensinmacken.

Jag blev så glad av att höra det och jag tänkte att det måste vara underbart att ha en sådan dröm, en sådan önskan, som kan slå in lättare än många andra drömmar.

Jag hoppas så att hon jobbar på sin bensinmack och att det fortfarande är hennes dröm.

Hon är lite av en idol och borde vara mångas förebilder i så fall.

T.T

Jag har, bland annat, Tomas Tranströmers samlade dikter som toalettlektyr. Inte för att jag förstår något men ibland hittar jag ordföljder som jag fastnar vid. Nu hittade jag en som jag till och med kunde applicera på verkligheten.

Svarta vykort

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

brottas på kajen.

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Framtiden.

Igår kväll satt jag i soffan med en stor svart och vit hund liggandes bredvid mig. Värmeljusen lös upp fönstret, blomman och bilden på min brorsdotter. L satt i andra rummet, eller hon kanske redan hade lagt sig. Där och då kände jag på riktigt att jag är på väg in i något helt nytt i mitt liv, en helt ny fas och all oro släppte. Det är en framtid som jag inte vet någonting om men det kändes bra och det kändes tryggt.

Så här står det i min app:

Massor av plats att plaska omkring

Ditt barn skulle få plats i handflatan.

Fötterna är 2 cm långa och huvudets diameter är cirka 3 centimeter

Han eller hon rynkar pannan, suger på tummen och sväljer vatten.

Det sistnämnda kan orsaka hicka (..)

Barnets hår växer. Det finns ögonbryn och naglar som man kan se tydligt.

(...)

Just nu är det fantastiskt att vara i magen. Det finns massor av plats att sparka och röra sig på.

Och jag ser mig själv ligga på golvet för att sprattla och leka med krabaten och ibland känner jag redan nu någonting som jag aldrig förut har känt.

Jag vet inte vad det är men jag vet att det är en känsla som jag vill ha, som jag vill bejaka. Jag tror det är mix av alla positiva känslor som jag kan ha i mig, de är dock inte ensamma om att slåss om plats i mitt känsloliv, för det har hänt stora saker i mitt liv det senaste halvåret, varav det ena inte framkallar några bra känslor alls.

Den händelsen kan få mina tårar att rinna ner över kinderna på grund av att jag vände på min kudde när jag låg i sängen under kvällens rastlösa timmar.

Detta gjorde att mitt minne framkallade ett av mammas sista leenden.

Sjuksköterskan vände nämligen på hennes kudde på kvällen före hon dog och när mamma fick känna den svala sköna sidan tyckte hon att det var så skönt att hennes ansikte kunde framkalla ett leende. Jag tror faktiskt att det var det sista leendet jag såg hos mamma.

Kväll.

När dagens händelser går över mot nattens drömmar infinner sig rörelser.

Långsammare, tankarna rör sig mer grovhugget och hoppar över vissa partier.

Datorn bredvid mig visar någon utan hud med slangar i halsen och min dator spelar the handsome family

Lag.

Ibland kommer gamla trotjänare tillbaka.

The Cure – Treasure

The Cure – Bare

The Cure – This Is A Lie

Jag har inte någon talan i någonting. Och om jag hade haft det så vet jag inte vad jag skulle ha sagt. Men en sak vet jag och det är att jag inte tänker på mig själv mest och det kan vara just det som är problemet. Att hela tiden känna in närvaro. Läsa av mönster och stämningar, hitta ledtrådar till det kommande, försöka göra andra nöjda med mig, så lite kommando. Göra saker som jag egentligen inte är så sugen på bara för att vara till lags och när jag inte gör det så är jag inte till lags och då tänker jag bara på mig själv.

Solen.

Igår var jag och L och ett kompispar till oss på Lokal. Där och då kändes livet rätt gott och det berodde inte på maten. Jag tror att det var första gången som mamma helt släppte greppet under några timmar och jag skrattade flera gånger, riktiga skratt, spontant och ärligt. På förmiddagen idag kändes det som om jag hade kommit ut från en bubbla, att jag levt i ett töcken där jag sett och hört men inte tagit emot speciellt mycket av det som sagts och gjorts. Autopiloten har varit på. Nu känns det som att den där bubblan kommit tillbaka igen och töcknet kommer som beställning. Men det gör ingenting för jag vet att den kommer att försvinna igen och det var skönt att friköpa sig några timmar och gnola på en liten sång på väg till spårvagnen.

Men vad är det hon sjunger, hon den där Annika? något med att "jag nynnar mycket men jag sjunger knappt längre" men nya tider kommer, våren, solen, sommaren. Och i sommar, i sommar kommer solen.

Kanske borde sätta siffror som rubrik. Blir liksom lättare då kan tyckas.

- Jag är en såndär som vill göra mycket men aldrig gör nåt.

Han: Det intrycket har jag inte fått av dig.

- Så jag har lyckats lura dig också.

Den vita slipsen.

Nu har den vita slipsens dag varit. Det var fint, det var tomt, det var gråt. Det var överlämning, det var orgel, sång och bön. Vita och röda rosor lades på kistan under mumlande ord eller tänkande tankar. Det var hennes närmaste kollegor och vänner, det var hennes uppväxtfamilj och hennes uppväxande familj. Det var lugnt och stilla, frid och fröjd. Precis som hon själv både i livet och i sin gråa kista med vita orkidéer på. De sa att buketten var fin men jag ser inte sådant, men jag tyckte det också eftersom jag vet att det var hennes favoritblommor. Jag såg även att det var en bit björknäver i den och det tyckte jag var fint alldeles av mig själv.

Det har faktiskt varit en fin helg på många sätt och vis. Tårar som runnit vid middagsbord och vardagsrum, berättelser från förr. Om tuggummi med barnbett på som var jobbigt att se för han visste inte om han någonsin skulle få se sin lillebror igen när han skulle hjärtopereras. Bröder som förenats, som lagt undan händelser och istället ser varandra. Det har varit stöttning, förståelse och skratt.

Jag undrar dock hur min pappa har det just i denna sekund. Första kvällen och natten ensam i huset efter begravningen. Och jag hör mammas första ord till mig när jag för sista gången åkte upp för att träffa henne, jag kommer bara ihåg inledningen:

Jag hade helst velat leva men...

Nu ska jag sätta mig vid fönstret och äta en smörgås. Sen ska jag gå och lägga mig i sängen bredvid L och stirra lite på den där ljusa punkten som kommer in genom persiennen och lyser upp en punkt i bokhyllan.

Övning.

Kl 19.52 ringde L och sa att hon skulle komma strax före nio. Fick för mig att försöka hinna skriva en låt till dess. Det var evigheter sen jag gjorde musik så allt som kom ut välkomnades. Det här är vad jag hann med, och inte helt oväntat kom det att handla om död och jag avbröts att en dokumentär om Cornelis började inte för att L hann komma hem.

Jag visste inte hur det kändes

att ha dig i mitt liv

men jag vet nu hur det känns

att aldrig mer få se dig.

En gång hade jag en önskan

som jag tror dog med dig

Snart kommer annat som jag vet att du

hade velat se

Vi stod alla runt din bädd

och jag sov där samma natt,

samma natt som ditt rum blev kallt

och dom hämtade dig,

Ja dom hämtade dig, dom hämtade dig

Jag undrar varför du ville gå

men jag tror att jag förstår,

ja jag tror att jag förstår

jag kommer också att passa på

när dom kallar mig.

Gitarr:

Capo på 3:e

och så lite Am, Em C

och så lite G D dsus Bm Gm

Typ så.

1,5

Jag tror att mamma börjar pysa ut. Det hände något igår när vi satt och tittade på Patrik 1,5. Hur känslan spred sig ut i armar och ben för att sen kulminera när vi la oss. Det är så märkligt, jag vill stå på stortorget naken och låta alla människor slukas in i min själ, samtidigt som jag vill ligga i en isoleringscell så jag inte behöver träffa en enda människa. Ingen som pratar, ingen som rör mig, möjligtvis en stereo skulle det finnas.

Klumpen i halsen, krypningarna i skinnet och blodet. De ickeexisterande tårarna men med hjärtat som vill brista, kroppen som vill springa, spricka. Ingenting är för litet men allting är för stort. Hur jag längtar och hur jag aldrig vill komma fram. Jag känner mig så liten och så rädd. Min dödlighet har blivit så uppenbar och jag undrar hur jag kommer att leva mitt liv. Mitt liv som jag inte vet någonting om. Jag läser om hur man ska leva sina drömmer, leva för det man brinner för. Men det står ingenting om hur vi andra ska leva, vi som inte har några drömmar, vi som inte brinner för någonting men som har en rastlöshet, ett frihetsbehov som är som den klassiska rockstjärnans jakt på någonting som ingen vet någonting om? Jag mår illa och jag hoppas innerligt att det är mamma och ingenting annat.