Identitetsfokus.

Det är inte det att jag vill dö men efter mammas död har jag tappat respekten för lien.

Jag har till och med börjat se fram emot den, inte själva fasen dit men sen efteråt.

Tänk vad skönt.

Att slippa allt.

Fast jag är så klart fortfarande lika feg. För döden är inte det värsta här i livet.

Idag var jag på en föreläsning om ondska på stadsbiblioteket med Ann Heberlein. Hon sa att hon trodde att ondskan fascinerade så många för att vem som helst kan utsättas för det. För att bearbeta detta faktum köper vi och läser deckare, där ondskan är under kontrollerade former och det slutar med ett lyckligt slut. Dvs hämnd. Efter sex är tydligen hämnd det som vi människor fantiserar mest runt.

Men jag är inte speciellt rädd för att utsättas för ondska. Jag är rädd för att bli den onda. Jag har sett att det är så lätt hänt. Att vem som helst kan drabbas av det. Det räcker med en liten psykos och sen står man där med ånger, ångest och hatas resten av livet. Kan vara därför som jag inte gillar att läsa deckare eller titta på mordserier. Jag har liksom fel identitetsfokus.