Framtiden.

Igår kväll satt jag i soffan med en stor svart och vit hund liggandes bredvid mig. Värmeljusen lös upp fönstret, blomman och bilden på min brorsdotter. L satt i andra rummet, eller hon kanske redan hade lagt sig. Där och då kände jag på riktigt att jag är på väg in i något helt nytt i mitt liv, en helt ny fas och all oro släppte. Det är en framtid som jag inte vet någonting om men det kändes bra och det kändes tryggt.

Så här står det i min app:

Massor av plats att plaska omkring

Ditt barn skulle få plats i handflatan.

Fötterna är 2 cm långa och huvudets diameter är cirka 3 centimeter

Han eller hon rynkar pannan, suger på tummen och sväljer vatten.

Det sistnämnda kan orsaka hicka (..)

Barnets hår växer. Det finns ögonbryn och naglar som man kan se tydligt.

(...)

Just nu är det fantastiskt att vara i magen. Det finns massor av plats att sparka och röra sig på.

Och jag ser mig själv ligga på golvet för att sprattla och leka med krabaten och ibland känner jag redan nu någonting som jag aldrig förut har känt.

Jag vet inte vad det är men jag vet att det är en känsla som jag vill ha, som jag vill bejaka. Jag tror det är mix av alla positiva känslor som jag kan ha i mig, de är dock inte ensamma om att slåss om plats i mitt känsloliv, för det har hänt stora saker i mitt liv det senaste halvåret, varav det ena inte framkallar några bra känslor alls.

Den händelsen kan få mina tårar att rinna ner över kinderna på grund av att jag vände på min kudde när jag låg i sängen under kvällens rastlösa timmar.

Detta gjorde att mitt minne framkallade ett av mammas sista leenden.

Sjuksköterskan vände nämligen på hennes kudde på kvällen före hon dog och när mamma fick känna den svala sköna sidan tyckte hon att det var så skönt att hennes ansikte kunde framkalla ett leende. Jag tror faktiskt att det var det sista leendet jag såg hos mamma.