Jag tycker det är fascinerande att bara för att någon visar sina känslor på ett visst sätt så ska omvärlden dansa efter dennes pipa. Att kunna visa starka känslor är ju inte samma sak som att tycka och känna starkast, att det är mest synd om den som gråter mest. Det är lite som med någon som kan argumentera bra. Man har inte "rätt" bara för att den andra inte längre har ett motargument.
Det är lite som min gamla chef sa, han med mustaschen på fotobutiken, när det kom in en asarg kund en gång: Varför ska han få rätt bara för att han är arg, det finns massor av kunder som behöver hjälp.
Eller som min mamma brukade säga: Gråt du, det är ändå ingen som tycker synd om dig. När man började gråta först när någon annan tittade. Dvs någon form av manipulationsgråt.
Och när någon i en relation får patent på de här känslorna. När man spelar på uppvisande känslor för att styra andra människors inre känslor för att få det man vill och inte för att man faktiskt känner sig på den känslans vis. Då är havet rätt djupt.
4 kommentarer:
Känner igen det där. Kanske har man dock även olika känslomässiga universum? Vissa som har borderlinedrag till exempel upplever sina känslor mycket mer intensivt än andra; - det är svårt att hårdra var fysiologiska skillnader går över i medveten manipulation. Intressant!
du är bra klok du.
JAE: Jo det stämmer nog att man har olika känslomässiga universum. Fast jag vet inte riktigt om jag tror att den personen med störst ska tas mest hänsyn för det. Naturligtvis så ska man vara lite mer försiktig mot vissa än man behöver vara mot andra osv..
Men om man ska ta lite könsaspekter i det hela: Kvinnor som mår dåligt pratar oftare, eller söker sig till psykvården. Män som mår dåligt tar oftare livet av sig. Vem har då största känslomässiga universum och vem bör man då ta mest hänsyn till? Jag vet inte. För mig handlar det nog mer om olika hanteringar bara. Och nu låter det som att jag tycker att man ska sitta och hålla käft när man mår skit. Det tycker jag inte :)
Jag tycker inte heller att man ska nöja sig slutgiltigt med att särbehandla de som låter mest. Men om de som kan härbärgera sina känslor har kommit en bit längre i sin utveckling så har de kanske ett ansvar att verbalisera sin observation på något sätt? En balanserad människa med grundtrygghet kan ta emot sådan kritik; men har man blivit skuldbelagd för sina känslouttryck från tidig ålder finns det risk för att man går än djupare i självömkan och hopplöshet. Det är en svår balansgång. Könsaspekten är också intressant. Den påvisar väl också på ett sätt att "förbränningen" av känslor är en förutsättning för ett friskt liv. Hur man ska gå till väga rent praktiskt dock, är en annan fråga...
Skicka en kommentar