Han hade en familj en gång.
Fru och barn och en villa med fönster mot horisontens kant.
Varje kväll när braskaminen knastrade
och det röda vinet missfärgade emaljen,
när hans nakna fötter borrade in sig i fårskinnet
kom en känsla av skam.
Det är i slutet av augusti och för bara några timmar sedan hade mannen doppat sig där nere i vattnet. Det var under en av hans timslånga promenader mellan stadens smutsiga väggar som han vek undan, gick bort till vattnet för att förbereda sig.
I samma ögonblick som han drog händerna för ansiktet för att få bort saltvattnet och solen träffade hans ögon igen såg han upp mot bron och tänkte att där, där kommer jag att stå om några timmar.
Nu är det några timmar senare och han har precis ätit sin favoriträtt, han skjuter in stolen. Låter porslinet stå kvar, tar på sig sina skor och går ut. Han bryr sig inte ens om att låsa dörren när han går hemifrån från sina Bruno Mathsson-möbler och lägenheten i innerstan. Han är glad för att han känner spänning. Det har han inte gjort på så många år. Han tar inte den närmaste vägen, han vill dra ut på tiden lite. Dra ut på spänningen, känna atmosfären och se färgerna på alla mötandes skor. Till slut kommer han fram till bron och han fortsätter att gå precis som om han inte hade kommit fram till sitt mål, precis som om bron inte skulle komma att han någon speciell betydelse i hans liv.
Och
Nu är den ensamma mannen framme vid brokantens rand
han ställer sig med armarna
som om han skulle se ut som horisontens kant
om någon skulle råka titta ut från hemmet där braskaminen
och fårskinnet fanns.
När han var där, när det var som bäst, fick han alltid en känsla av skam, vars ursprung han aldrig fann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar