Kickboxning.

Vi övade där i soffan. Han var som en groda och ödla, gäspade och blundade. Små fingrar som han knöt och höll för ansiktet, han såg ut som ett utslaget fyllo när han precis hade ätit där han låg med armarna uppsträckta mot kinderna. Den lilla pannan rynkades och jag kan inte ta in och det kändes overkligt när hon höll honom och när jag höll. Att jag, att hon, att vi. Ett liv. Det är inte långt kvar nu. Hon tar min hand ibland, lägger den på sin mage och där. Vipps, en spark. Sen alltid stilla. En chans får jag, om jag missar den så får jag snällt vänta. Oftast tills jag somnat. Men ibland överraskar jag det lilla livet och då får jag sparkar, en efter en.