Andra varvet.

Årsdagen närmar sig. Det märks. Det känns; det trycker i kroppen, det förvirras i tankarna. När lampan har släckts far det omkring små myror som flyttar mina tankar, som gör att jag ibland ser syner, som gör att jag måste gå upp igen. Leta efter hennes böcker i bokhyllan, börja läsa några rader, lägga tillbaka. Om livet varit annorlunda hade jag antagligen behövt gå långpromenad efter långpromenad i natten, kanske så att jag skulle kommit fram till gravstenen så att det inte känns som att den blivit övergiven.
Och tårarna som ibland bara kommer. Lite här och var. I bilen, framför tv:n, när jag matar min son, i duschen. Fler och oftare ju närmare dagen vi kommer.

Ibland vill jag bara ha en kram, en smekning över håret, en blick som ser in i mina röda ögon och en röst som säger att det är okej. Att det är okej Johan.
Timbuktu – Flickan och kråkan