Jag tänker mig att det är lite som att sträcka ut handen från det varma täcket, låta fingrarna leta reda på sladden och röra sig uppåt tills de hittar knappen och knäpper av lampan som står där på nattduksbordet. Den processen är relativ enkel och smärtfri förutom kylan som slår mot huden, när armen dessutom måste bryta luften i rörelse så blir det ännu kallare. Att få tillbaka armen under täcket utan att monstret under sängen greppar tag, biter, nafsar och grymtar gör att armen tvingas fara blixtsnabbt tillbaka från lampknappen och ner under det varma täcket. Så tänker jag mig att det är.