Följeslagaren.

Hallå! nådde mig bakom min högra axel, jag hade nyss gått förbi honom och jag hade inte känt igen honom. Hallå! Haga Nygata var relativt tom så jag vände jag mig om.

Hallå, hur är läget? Jag blev lite förvirrad, kände jag igenom honom? Nope. Han bar på en gitarr och ett gitarrcase, han frågade om jag kunde bära caset åt honom. Som betalning skulle han spela en sång medan vi gick längs gatan mot Järntorget. Ja jo, det kan jag väl göra och betalningen sjöngs fram för full hals medan vi gick gatan fram. Han var kanske en tjugoåttaåring med skägg som luktade sprit och hade kallröda händer. Jag sa att det lät vajjert.

-va?

-Vajjert.

- jaha, tack.

Vad jobbar du med då frågade han och när jag hade svarat frågade jag tillbaka och han svarade blixtsnabbt. Jagleverpåmusiken.

-mhm.

Fick en stark känsla av att det var det han ville berätta redan från början.

-reser du runt?

-nä, jag spelar vid Hemköp i Vasa, tjänar 500 om dan.

- mhm, är det vad du vill göra?

- Ja.

- Då är det ju perfekt, är du på väg hem?

- Ska träffa pappa, sen blir det väl bråk.

- Bråk?

- Ja det brukar bli det.

- Jaha, vad trist.

- Jo, men det är väl så det är.

- Jo.

- Nu kan jag ta caset, tack ska du ha!

- Ok tack, ha det.