Dagarna.

Jag har inte längre någonting som talar till mig.
När jag lyssnar på musik som tilltalat mig känner jag mig mest uttjatad.
När jag läser tittar jag på orden utan att ta in.
Mat har jag knappt ätit på ett dygn, trots det är jag inte hungrig.
Det känns som att jag väntar på att någonting ska ta slut.
Så att det kan släppa, det där som är i magen och halsen.
Det som klumpar sig precis före skrattet.

Jag vaknade på min födelsedag, dvs igår, och hade ont i magen.
Mådde illa. Öm i huden. Kallsvettig. Men bara subtilt.
Sen sov jag.
Jag vill nog mest sova.
En lång sömn.

Igår la jag handen på hennes mage och sa:
Tänk att du har någonting därinne som de flesta värdesätter mest av allt.
Sen började jag gråta storhetstårar.
Hon började också gråta.
Men hon ville inte säga varför, för då skulle hon börja gråta.
Mamma sa att jag var den enda som inte skämdes för att gråta.
Kanske är det så.