Ersätts med Någon.

Jag märkte det inte då men så stressad som jag var har jag aldrig varit. Jag tyckte att jag var lugn. Vilket jag kanske var. Extremt känslomässigt stressad, ett kaos. Hopp, förtvivlan, glädje över ett samtal. Hon hörde hur glad jag blev - hon skrattade till. Vi hade ju inte pratat med varandra över telefonen på länge. Hon hade inte velat prata med någon över linjen på ett par månader. Och så ringde hon till mig. Jag minns inte vad vi sa. Jag minns att jag var i köket när jag svarade, en annan gång var jag vid korsningen Södra vägen/Berzeliigatan, jag hade precis gått över övergångsstället med riktning mot korsvägen. Då hade inte stressen infunnit sig än, då sa hon att hon hade magsår, att de hade hittat bakterien och att det bara var det hon ville berätta. En annan gång, några månader senare, när stressen först skulle infinna sig, och jag ringde min läkarbror så gick jag ut. Jag ville ha luft samtidigt som jag pratade. Mitt hjärta slog hårda slag och jag ville veta allt men ingenting, jag ville anstränga mig, ville spänna mina muskler till max. Låta mina ben gå dit mina fötter styrde. Upp för en lång trappa på hisingen, upp bland villakvarteren på slutet av den långa gatan där man ser ända till backaplan om man vänder sig om längst där uppe. Hon sa en gång att den var lite lång och jobbig. Min bror sa att om det är det dom tror så är det kört och nu ringer hon inte längre och nu pratar hon inte längre och nu andas hon inte längre och nu har hennes hjärta slutat slå och nu är det ett år sedan jag var i kaoset och nu är det ett år sedan jag väntade på att bli pappa.

Och nu sitter jag här. Med en son. Utan en mamma. Nu sitter jag här på jobbet i uniform i skräddarställning uppkrupen i en kontorsstol och är inte längre totalt likgiltig inför döden utan tycker att livet är rätt bra. Även om den känslan ibland kan kännas respektlös. Är hennes liv inte värt mer än att sörja ett tag och sen bara resa sig upp. Dessutom utan att sakna speciellt mycket. Ibland kan jag komma på mig själv med att jag ska ringa henne, att det var ett tag sedan som vi pratade. Vårt sista telefonsamtal var när hon ringde mig i köket. Kanske är det så det funkar i våran familj. 

För jag tycker att det är ok, men det skulle väl inte behöva gå så snabbt. 40 år av giftermål, är det inte mer värt än några månader. Nästan lite som att han väntade på det. Så klart han inte gjorde, men ibland slår den tanken mig. Undra vad som hade hänt om hon inte hade dött. Skilsmässa?

Jag säger till folk att pappa var på besök i helgen. Det är sant för det var han men av någon anledning så har jag inte kunna säga att pappa hade Någon med sig, det har stakat sig i halsen varenda gång. Och att det var första gången jag träffade Någon. Någon var fin, Någon var trevlig. Någon kallar pappa för smeknamn jag bara hört från faster och farbror. Någon hade en flackande nyfiken nervös blick när vi öppnade dörren men de verkar trivas med varandra och de tältade i bokskogen bakom farfars hus på söder i Växjö när de var 14 år gamla. Någonstans där blev de ihop första gången. 44 år senare sitter de vid mitt köksbord vid wieselgrensgatan i Göteborg och dricker vin, whisky, öl och äter oxfilé och bär mitt barn i sin famn och jag kan inte låta bli att tänka att det är fel person men att Någon är bättre än ingen. För hans skull.