Ansvar.

Det går långt mellan gångerna jag läser i boken men på sida 143 slår han huvudet på spiken. .. han tror att känslor måste vara för livet och undviker dom därför paniskt. Känslor är som evigheten, ett berg i havet, förpliktigande för de snälla. Det skrämmer honom från vett och sans. 
Så kan man säga att jag alltid har upplevt relationer. Jag ska minsann kunna stå för det här på dödsbädden, även kunna försvara mig inför någon slags gud. Ännu mer korkat är att jag ska kunna stå för det nu hur hon kommer vara om tio år. Inte undra på att jag alltid fått ångest och sett till att det har ebbat ut när det börjat osa allt för hett om framtiden. Frågan är varför jag inte gjort samma sak nu. Kanske för att hon själv säger att hon inte tror på det eviga, inte tror att man ska vara med samma hela livet. Kanske just därför känns det helt okej om det blir så.