Nästan perfekt.

På kvällarna händer det att lilla V somnar på mitt bröst där jag sitter i fåtöljen med lampan tänd i fönstret, strax bredvid teven som står där som ett svart hål, och med stereon som spelar längs den vänstra väggen. Då känns det lite som att ingenting spelar någon som helst roll längre, dagens tristess och dagens jakt och ramar faller isär som aldrig förr. När hans lilla hjärta slår mot mitt och min tröja eller hud har blivit blöt efter att han haft sin knytnäve i sin mun så gör det ingenting att jag inte vet någonting om framtiden längre.

De flesta människor går upp på morgonen bara för att de inte har dött under natten.


Och ungefär en timme senare än föregående text är mitt armstöd fullt av snytpapper och det där lite stickande på kinderna har återkommit från då, anledningen är att jag läser min blogg ett år tillbaka i tiden. Det var då jag fick reda på att mamma var sjuk och vi hade fått ett halmstrå att hålla oss i, ett halmstrå som vek sig och gick av i tusen jävla bitar.