Pistage.

Hur många skratt har kommit mellan dina läppar,

vad såg dina ögon, vad hörde din öron?

Hur många tårar har fallit från dina ögon,

vilka ord kom från deras läppar, vilka bilder gav dom dig?

Jag samlar dammet i asken som du gav mig

för att blåsa det ut över havet.

Hur många hårda ord har forcerats fram i mörkret

när inga andra öron hörde än nallens i din famn.

Hur många bilder fladdrade förbi på skolgårdens

hårda välbekanta asfaltsgolv?

Jag försökte samla dammet i asken som du gav mig

för att blåsa det ut över havet.

Men havet var för lång bort så dammet blåstes tillbaka mot dig.

Telefon.

Fick ett samtal av min pedagogiska mamma igår.

(såg att det var från hennes jobb när jag svarade)

Hej mamma, hur är det?

Det är bra, pappa ligger på sjukhus.

Va?

Ja, det är inget allvarligt, han ska opereras.

Va?

Ja en propp bara.

Va?

Ja alltså i vaden, det är mer i förebyggande syfte.

(fast det visade sig vara i ljumsken)

Idag var han hemma igen och allt hade gått som planerat.

Egentligen är det en massa saker som jag vill pränta ner men jag vet inte hur. Det kommer säkert förr eller senare. Antagligen senare. Men jag saknar L. Det finns små enkla trick.

Könsskillnader.

Inte bra:

http://www.dn.se/insidan/skammen-hindrar-mig-att-njuta-1.965402

Bra:

http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer-1.1016345

Fint på nåt vis:

http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/12/24/min-femarige-son-alskar-att-ha-klanning-5665

Hur får man det så att man bara kan klicka på länken för att komma till sidorna?

Imorgon.

Grattis till mig, jag har tagit vinstlotten, jag känner hur Jesus uppfyller mig, hur min gloria kommer att förgyllas!

Jag ska dela hela arbetsmorgondagen med en extremt jobbig människa. Tror jag kommer att gå därifrån "och ha annat att göra."

Under taket.

Jag lämnade Gävle och Stockholm baklänges, den kalla svartvita världen fladdrade förbi utanför fönstret. En fågel flög som en skugga över himmelen och landade på ett tak. Vem bor där, hur levs deras liv?


Idag jobbar jag. Har fötterna på bordet, äter mat, godis, kaffe och tittar på Potter. Det är ett tungt liv.

Julafton.

Idag är det julafton. Tomte i huset var min brorsdotter. Hon är sju år. Hon övade på att gå ut och köpa tidningen innan hon kom insläpandes med säcken där 80% av klapparna var till henne. Hon fick ett nintendo sd, det överskuggade alla andra klappar. Sen var det promenad, då ville hon att jag skulle snöpurra henne för hon visste inte riktigt vad det var, men efter att ha fått snö i hela ansiktet ville hon inte längre så hon sprang skrattandes därifrån.

Annars har jag fått en ny whiskyfavorit: Ardbeg och fått upp ögonen för en glaskonstnär: Kjell Engman som bland annat gjort den här som jag precis hittade på nätet. Gjort massa annat trevligt också. Jag gillart som man säger.

Skrattet.

Jag är hemma och jag har pratat med mor. Vi pratar inte så mycket i min familj. Det är inte alltid tyst, men vi pratar liksom inte. Vi känner inte varandra riktigt. Idag såg jag henne lite mer som människa än som mamma, det är bra. Pappa jobbade och kom hem spred sin tystnad. Jag tycker om tystnad, jag tycker om hans tystnad. Honom börjar jag också se mer som människa än som pappa, det är också bra.

Jag skrattade så jag började gråta när vi klädde granen, eller de klädde granen och jag drack whisky och tittade på. Det var nåt subtilt som mamma gjorde och sa som fick mig att skratta, de började också att skratta. För att jag skrattade. Det smittar det där skrattet.

Resan.

Jag är lite förundrad. Jag har åkt tåg idag, jag har åkt buss. Tack vara SJ. Jag skulle vara framme kl 19.07 jag är inte framme än. Nu är klockan 22.40. Sitter på en buss mellan Falun och Storvik. Jag blir inte så irriterad på SJ men det jag irriterar mig mest på är de gamla tanterna som klagar. Varför är jag sån? Borde inte jag också klaga? Är det därför jag är irriterad på tanterna som klagar för att de gör nåt som jag vill göra? Fast de klagar inte på riktigt, de bara gnäller till varandra.

Här är det i alla fall en stadsbelyst himmel, minus åtta grader och riktig snö. Inte bara lite på marken utan den täcker alla barr, stenar och diken.

Nu har jag nog bara en dryg halvtimme kvar innan jag blir upphämtad av min mor.

Vintervärme.

Jag tycker verkligen om kyla. När det låter och gnistrar om spårvagnarna och tågen, när näsan fryser och det biter i kinderna. När snön lägger sig och tynger träd, grenar och gräs och bildar ljudisolering och lyser upp det gråa. När den djupblåa nästan kolsvarta himlen är fylld av stjärnor som lyser ner på oss människor, vindstilla, vinterkyla. När man kommer in och det hettar i ansiktet och fötterna som värms upp i raggsockor. Whiskyn som värmer. Vintervärme.

Jag tror att jag för ett år sen satt i ditt fönster med filt och glögg och tittade på studenterna som var på väg hem där utanför på Utlandagatan. Vintervärme. Vinterkyla året om.

Bat For Lashes – Trophy

Döden döden.

Vad hände med drömmarna, är dom verkligen döda eller ligger dom levande begravda, under hur mycket jord? Räcker det med en trädgårdsspade för att kunna ana eller måste kirunagruvans lastskopa hyras in? Vilka har uppnåtts, vilka försvann på vägen, vilka finns kvar och vilka har uppkommit? Vet du?

Vad hände med alla puppor som aldrig fick bli fjärilar, som aldrig fick komma ut ur sina silkeskokonger och uppleva morgonsolen och kvällsdaggen. Vad hände med alla fjärilar som inte fick visa upp sina vackra färgprydda vingar inför en häpnad och förundrad värld.

Tänk dom som säger att dom lever varje dag som om den vore den sista. Om jag skulle göra det skulle jag varken ha inkomst eller bostad. För vem behöver det om man ska dö dagen efter. Vad skulle jag göra om jag skulle dö imorgon? Vad skulle du göra? Jag vet inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte hoppa dagens julbord för att läsa igenom en massa rapporter om Kinas järnvägar i alla fall, alltså förutsätter jag att jag ska leva imorgon också.

Vi i i-länder har allt för mycket tid till oss själva, allt för mycket tid till nonsens. Allt för mycket ångestbildande utrymme om ifall vi ska köpa den danska kossan som är vakuumförpackad eller om vi tror att den svenska har behandlats bättre, vilket vi alltid tror. Tills det visar sig att de behandlas lika illa. Igen. I allt för mycket tid uppstår en stress över hur man är, vem man är, vad man vill, vad man inte vill, varför gör man si, varför gör man så, vilka skor passar bäst, äta kött, inte äta kött, är jag snygg, vilken image, köpa bil, åka kollektivt, vad tycker hon, vad tycker han, vad tycker jag, varför, varför inte, är jag lycklig, är jag kär, kan jag få det bättre, plus, minus, för och emot.

Men samtidigt. Ju mer möjligheter vi har ju större ansvar. Ju fler möjligheter ju fler kan vi vara utan. En sak kommer vi dock aldrig ifrån och det är livet. och döden. Och någonstans under tiden är det klokt att ta fram den individuella vågen och väga och hitta en balans som passar en själv.

Det här inlägget blev ju inte alls som jag tänkte mig från början. Men så kan det vara och så ska det vara. Antagligen blev det så långt för att jag inte vill börja göra skoluppgiften som väntar på mig. Bara en sån sak, jag smiter från mina måsten som inte ens är måsten.

(Med orden döden döden inledde tydligen Astrid Lindgren och hennes väninnan varje samtal med när de hade börjat bli gamla för att liksom klara av den biten)

Sandpapper.

Ögonlock med gruskorn som skrapar sönder ögonen vid varje blinkning. Kom aldrig till sängs igår. Ändå var jag bara hemma utan sällskap och idag är det rapportläsning. Sen, ikväll, med L, bakning och plötsligt igen som svt sänder kl 20.00. Man har nästan inget annat val än att se den. Den är för bra för det. Nu får det bli kaffe, pdf-filer och thefreedictionary.com.

Bananas!*

Idag blev jag sjukt sugen på banankakan vi bakade men den har ätits upp så istället åt jag en kebabtallrik utan dig.

När M.H och jag satt oss i bilen idag så spelade radion D.M. Mina tankar for genast till dig och jag har tänkt att mina rader - "ja, det är nog bäst så" kanske inte riktigt innehåller den innebörden.

Fast det var jag som tog ett beslut åt dig. Ibland är det synd att man läser saker per automatik.

Vitt hår.

Jag har små korta vita hårstrån på mina svarta jeans, i hallen ligger en handduk kvar, på skostället står ett par svarta Dr Martins och på stan går människor runt med tomma blickar. Lika tomma som alltid.

Tack.

Då kan man säga att allt är tillbaka på noll. Snart. Just nu är det tomt och minus. Men tack för tiden som jag fick och tack för dagarna som gick, tack för nätterna och tack för tystnaden. Tack för skratten, tack för huden och läpparna, tack för kaffet på morgonen och tack för promenaden.

Jag tror att vi inte riktigt litade på varandra. Eller så litade vi inte på oss själva.

Nu ska jag sluta upp med sånt här. Nu ska jag besegra och besegras. Först landa. På alla håll.

Och naturligtvis hade vi inte personalfest som jag skrev i förra inlägget utan personaldag.

Livet.

Människohandel, prostitution och sexualiserat våld, yoga och qigong. Vi hade personalfest igår och jag inser vilket svårt, komplext och intressant jobb jag ändå har.

Ost och vin, pizza och folköl. Jag var med A igår och jag inser vilka trevliga vänner jag har. Alla på sitt sätt.

Ingenting.

Det blev ingen jazz, jag sa jag var för trött. Det var sant. Efter hemmasittande och skrivandes mail som, av nån anledning, aldrig skickades blev det fika med M.H istället. Det var ett klokt beslut.

Det känns lite som, för att sno Ls ord, punkteringens dag idag. Punktera, punktera, punktera, punktera historien, punktera nuet, punktera framtiden, varför? För att starta om, för att inte behöva bry sig eller bara för att visa att man kan? Jag tror dig, jag tror mig. Du kan, jag kan. Vi kan punktera livet, vi kan punktera kudden vi sover på. Men nån gång kommer den att behöva sina fjädrar för att stoppas upp och stoppas om. På riktigt. Men även de mjukaste fjädrar sticker till då och då. Det kallas livet.

[ingenting] – Blanka Blad

[ingenting] – Dina Händer Är Fulla Av Blommor

Fönster.

Vanligaste sökorden i mitt googlefönster inatt: Railroad, railway, china. Vi vill helst ha det klart före jul. Tänk om man kan kunde sätta sig på ett tåg och bara åka, sitta och stirra ut genom fönstret, musik i öronen och skogen som far förbi där utanför, en sjö, en stuga, ett samhälle. Släckt sol, tända gatuljus, snö, upplysta fönster, röda knutar. Folk går av, folk går på, packning. På väg.

Igår var jag med Häxan och tittade på vodou-utställningen på världskulturmuseet, jag tror vi kom överens om att vi skulle haft en guidad visning, men i spegelrummet kan man vara ändå. Det var lite för längesen vi sågs, hon ger vinklingar av världen som jag inte är så van vid, det är bra. Hon kände sig hemma bland alla vodouandar.

Jag hoppas att jag efter konserten imorgon blir omslingrad av armar och ben och hör andetag i mitt öra. Ibland skulle jag vilja pressa mina läppar mot ditt öra för att viskande småsjungscitera.

Du.

När jag gick från dig idag stod du mot garderoben och var onödigt snygg och jag tycker om när du rör min hud, tar min hand.

Citrus.

En kopp kaffe vars sista klunk precis tog slut, 12 sånger på min philips radio/vinyl-möbel.

En torkande golvmopp som väntar på att hängas upp. En lätt citrondoft över parkettgolvet. En gårdag med M.H med öl, mat, rundgång och diskussioner som glädjer hjärtat, som gör vardagen lite roligare. Knäckebrödsfrukost hos L och ibland känns det som att vi skrattar tillsammans, på riktigt tillsammans.

En dag i dag som kommer ägnas åt att läsa, skriva, spela, göra det som faller mig in inom hemmets väggar, inom de väggar där jag trots allt trivs, trots min rastlöshet att ofta gå ut.

Det känns bra nu. Det känns skönt. Det känns lugnt. I sinnet. I huvudet. I Intellektet. I magen och halsen där mina känslor sitter, där känns det inte hundra. Det känns 87. Och det är bra det också.

Möbelköp och tenta.

Idag har jag och M.H burit hem den här som jag och L köpte. Eller det var jag som köpte den men hon stod bakom mig och hetsade, nästan som om jag inte hade nåt val. Men fin är den.

Nu sitter jag efter nästan 10 timmars pluggande till tentan imorgon och lyssnar på Lasses vinyl Bränt krut 1 på den nyinköpta vinylspelaren och avnjuter en whiskey. Det känns bra. Får se om jag läst tillräckligt. Sånt som man alltid undrar. Jag har kommit på det att det som skiljer jag läser nu från det som jag läst förut är följande: Jag är inte van vid det här språket, jag kan plugga in faktan men jag har svårt att skriva om det i en löpande text eftersom jag inte exakt förstår vad det handlar om. När jag läser sociala ämnen av olika slag så kan jag ämnet och då är det bara att väva inte det nya i det gamla. Kan applicera det på gammal kunskap. Nu har jag liksom inget att väva in i och jag vågar inte riktigt använda vissa ord för att jag inte vet om det används korrekt. Det är det som är det svåra. Men jag känner att det är lite på gång det också. Lagom tills kursen är slut.

Min nya möbels doft tar över lägenheten. Snart kommer den nog också att lukta hem.

Undran.

Om vi fortfarande hade haft kontakt så hade tiden varit inne att prata om hur det går med kärleken. Om vi fortfarande hade haft kontakt så hade tiden varit inne att prata om hur det går med det här livet egentligen, vad det gör med oss och vad vi gör med det och det utan att trampa runt känsliga ämnen. Jag vet att två knapptryckningar bort kan jag läsa om vad som händer hos dig. Men jag vill inte läsa om det, jag vill diskutera och analysera, vända och vrida. Ge tips och råd, få tips och råd. Vara involverad.

Det är efter den här tiden som allt brukar bli bra på alla sätt och vis och man är glad att man fortfarande kan umgås, men det kan vi inte göra nu så nu vet jag inte hur det kommer att bli. Antar att vill-veta-vad-som-händer-i-ditt-liv-känslan rinner ut i sanden och geggar ihop sig med de andra som rinner ut lite då och då. Snart har jag glömt dig även som vän. Trots att jag aldrig ville glömma den biten.

Och i min hall står ett par skor som gått vilse, trots att det ibland känns som om de har gått raka vägen just dit de hör hemma.

Korthet.

Idag har jag ätit ostron med min bror. Varken äckligt eller gott men slime. Idag har jag ätit trerätters på Familjen med min bror och E, väldigt prisvärt. Speciellt eftersom jag bjöds. Dock var det väldigt hög ljudvolym, gammal som man börjar bli. Idag träffade jag också I och I-M på SKÅL, två halvavlägsna kollegor, men desto mer gemensamt. Där såg jag också, tror jag, coralfang.
Idag har jag tänkt, funderat och känt. I frågade hur det var, jag sa att jag inte visste.
Idag har jag lärt mig knacka gas. Stumt ingen gas, ihåligt lika med gas.

Hjulmysteriet.

När natten hälsar på och blåser virvlar runt knuten.

När känslan att hitta och fånga blir lite för stark.

Så pass stark att jag inte riktigt hittar orden som inte riktigt hittar känslan som inte riktigt hittar beskrivningen.

Det är då jag kan spela upp samma textrader igen och igen och igen. Textrader som andra skrivit. Kanske sådana som jag önskar att jag hade skrivit. Kanske är jag lat. Tar ett substitut istället för att skapa eget. Kanske är jag smart. Varför skriva nåt som ändå redan finns. Kanske har jag bara stiltje. Eller så är det ensamheten som försöker tränga bort mörkret och jag inte riktigt längre vet vad jag vill och inte vill, vad jag får och inte får och vem som gör vad med vem. Känslan imploderade.

Asfaltskogarna.

Jag var på LW för nån månad sen, eller om det var några månader sen eller nån vecka sen. Jag kommer inte ihåg och det spelar inte någon roll. Det var rätt trist och dåligt. Jag gillade versionen av Jag har väntat på ett regn. Och så var det en sak till. Introt.

...Men visst ville vi uppleva, tillfångatas av illusionerna. Gräva med bara händer i livets osynlighet. Allt tillhör inte bara andra. Vi får välkomna oss själva...

Här är helheten.

http://www.youtube.com/watch?v=3Yssktzr2Cw

Barrikerad.

Ibland skulle jag vilja låsa in mig i några veckor. Bara pyssla och dona och inte veta om att det finns en omvärld.
Ibland skulle jag gilla att inte känna några människor, lite som de ensamma ute i stugorna på landet.
Ibland skulle jag vilja stänga av datorn och telefonen. Ta fram överstrykningspennan, göra en kopp kaffe och sitta koncentrerad.
Ibland skulle jag gilla om ingen hörde av sig, så att jag kan vara för mig själv på riktigt.
Ibland skulle jag vilja vara ensammast i Sverige.
Idag är en sån dag.

... och den brukar hålla i sig några timmar.

Hemkomst.

Jag tycker om att komma hem från jobbet och se spår.

Hitta en bunke på golvet, en filt som säng och två frukostskålar som ska diskas.

Det andas lite liv, det andas lite lust, det andas mjukt, fint och stillsamt.

Gnistorna blossar till i samma veva som hon häller upp hur mycket flingor som helst för att sleva i sig innan sängdags och elden flammar till i samma veva som jag ser de ljusare smaragdstråken i ögonen. Men framförallt gillar jag självdistansen och de stunder där allvaret tittar fram.

Svar.

Hej och tack för ditt brev!

Du skriver om en tomte som är elak mot dig men att du är rädd att ingen annan vill ha dig. Jag tycker att det låter, enligt din egen beskrivning av dig själv, att du har helt rätt. Tomten däremot verkar vara ett särdeles gott parti och om du bjuder honom på fler hamburgare så blir han kanske snällare med tiden. Risken finns ju att du kommer att ångra dig om du bryter upp och då kanske han inte vill ha dig tillbaka och din enda vän kanske inte har lust att umgås med dig hela tiden, så det vore kanske skönt för henne om du avlastar henne ibland. Ibland får man nöja sig med vad man får helt enkelt och i ditt fall känns det som att du till och med hamnat på plus så grattis till dig!

/ Leg relationsterapeut.

Häromdagen började en man prata med mig när jag väntade på spårvagnen, han började så klart prata om solen, som lös just den dagen. Sedan pratade vi hela resan från Bögatan till Valand. Han pratade om familjen Dickson och Sahlgren, vad de gjort för staden Göteborg och hur ostindiska kompaniet hade tjänat stora pengar på fiskolja genom att sälja detta till Asien som lampolja. Jag frågade honom om han hade jobbat med det, det hade han inte men han hade läst om det. Det var visst under slutet av 1700-talet och så gammal var han visst inte. Själv hade han jobbar inom elbranschen som representant och åkt runt i Sverige. Han visade kyrkan i örgryte och att det stod text på stenarna som vätter mot gatan.

Dagen före hade vi utsatts för ett terrorattentat på Skål. Alla började nysa och hosta samtidigt.

Tidsfördriv.

Sitter hos M.H för i sveriges näst största stad går det ingen kollektivtrafik efter kl 00.00. Fikan igår mynnade ut i öl och fyllemat och F säger att jag kanske har en stressfraktur på benet och drygot har loggat ut från msn. Det är lite tråkigare då för inavelsgener är roliga. Annars är det mesta sig likt. Nej det är det inte alls det. Det har hänt något som inte hänt på flera veckor! Något som gör att det kanske är lite kallare, just för att det är den här årstiden, annars brukar det varma, solen lyser nämligen idag! Den ligger där över takpannorna och sprider sina strålar över min värld. Och snart är det skola.

A1.

Jag kände lukten av rök och alkohol, inpyrt i kläder. Jag hade en känsla av att jag inte skulle vända mig om. Jag stod i kö. Jag såg en man i ögonvrån, en man med neonfärgsreflexkläder som om han jobbade på vägverket. Som det inte heter nu längre utan något annat. Jag började plocka upp mina varor. Slängde snabbt ett öga bakåt för att kolla om det var han eller någon annan som luktade den där lukten som sätter sig i flera dagar i min näsa, sådana dagar kan jag få för mig att det är jag som luktar så. Där stod en kvinna, äldre, kanske 50 år. Smal. Grått ansikte, blonderat hår, inrökt, hon hade inte hud i ansiktet utan mer som skrovligt grovt läderskinn som fårat sig. Jag tittade bort för undvika att titta dit igen. Vi fick aldrig ögonkontakt och jag vet inte om hon såg mig och om hon gjorde det så vet jag inte om hon kände igen mig. Jag har sett henne risigare än så.

Hear and Now.

Var och såg Hear and now på Doc Lounge precis, fantastiskt fin, lite sorgsen och väldigt kärleksfull. Och det öppnades definitivt nya glimtar till världar som jag aldrig tänkt på. Som att tex veta hur långt ljud hörs. Bara på ett ungefär i alla fall. Och att det är så mycket som låter, men framförallt så är det också en relationsfilm. Rekommenderas.

Farbror duktig.

Idag har blåsten gjort sitt jobb. Borta är gårdagens kvällskänsla och framme är den vanliga fina känslan som jag haft ett tag nu. Allt går ju upp och ner, ner och upp. Bara det är upp när man ligger på dödsbädden så är det bra.

Idag har jag varit duktig, har gjort skola från 09.30-12 och från 13-14.30 och sen har jag tränat i nån timme. Och här är jag nu, svettig och eländig, i väntan på att eftersvettningarna ska dyna bort och i väntan på det så ska jag surfa runt lite på de gamla vanliga sidorna, vilket tar kortare och kortare tid för var vecka som går känns det som. Inte för att det finns mindre att kolla på men för att jag blir mindre intresserad av vad som finns på dom. Alla communities som jag varit beroende av i typ 15 år börjar ebba ut och tar mindre och mindre tid i anspråk. Hur skönt som helst. Däremot börjar fotobloggar att uppta allt mer tid. Fast det ger i alla fall något, det är det som är det fina.

Övergång.

Två tända ljus i varsitt hörn av rummet. Jag har väntat på ett regn i lurarna och känslor som inte går bort.
Sorgsen och sentimental samtidigt ljust och skimrande. Vad som är vad förstås nog lätt.
Jag har tydligen inte riktigt släppt känslan, har inte riktigt låtit historien ebbat ut. Vilket jag visste skulle komma upp och därför väntat. Det som är bra är att det är närmare slutet nu. Att det är närmare likgiltigheten, jag vet hur jag funkar och jag antar att jag funkar likadant den här gången, vilket inte behöver stämma, men jag tror det, hoppas det.
En av mina jobbigaste egenskaper, som jag inte gillar med mig själv, är att jag är sentimental, svårt att släppa, svårt att acceptera att man aldrig mer ska höra av någon som stått en väldigt nära under några år och som faktiskt känner mig bättre än någon annan just nu. Nu ljög jag, M.H känner mig bättre. Han känner mig bäst.
Jag vill bara att det ska gå över så att jag kan ta klivet över med min andra fot också, kliva över med mitt andra ben, kliva över linjen helt och hållet i mitt hjärta och i min hjärna så att jag kan göra det på riktigt. För jag vill göra det rättvist och på riktigt. Sen hur det faktiskt blir är en helt annan sak men jag vill ha med hela mig och jag vet att det brukar gå rätt så snabbt när det väl satts igång vilket det gjort nu. (Eller vad vet jag, jag har faktiskt aldrig någonsin medvetet klippt bandet helt med någon.)

Och nu hittade jag nog ett nytt tankesätt.

Kludd.

Nu är tiden snart inne för att krypa ner under täcket, lägga huvudet på kudden och känna hur kroppen sjunker ner i madrassen och sen ska jag ta mig ner till den djupa sömnen där jag inte är medveten av omvärlden.

Så var har jag gjort sen sist? Jag har jobbat en natt, jag har pluggat och nu jobbar jag natt igen. Spännande värre. Varit vaken 24 timmar nu, det var sånt som man försökte göra som barn men aldrig lyckades med. Nu försöker jag undvika det men det händer ändå. Tänk om jag visste det som barn, då hade jag inte varit lika ivrig. Fast tänk om jag hade varit lika ivrig nu på andra saker, det hade kanske varit bra.

Väntar på att kollegornas promenad ska bli klar och under tiden lyssnar jag på Moto Boy och funderar på hur det kunde bli så här, jag gillar att det har blivit så här. Jag har börjat lyssna på Moto Boy och på Placebo. Men det är inte det som är den stora saken, den stora saken är det som gör att jag lyssnar på dom. Eller ja, stora och stora, det är som det är och jag gillar att det är som det är. Gillar riktningen som det går åt också.

Nu ska jag klä av mig och lägga mig och tänka i två sekunder innan jag går in i drömmens landskap. Jag tror minsann det är lite dagg.

God natt.

Mötet.

Idag mötte jag M på stan. Jag var på väg till skolan. Hon var på väg någonstans med en vän.
Jag såg henne, hon skrattade, hon såg mig, hon slutade skratta. Jag drog medvetet på mungiporna.
Hennes sjönk. Jag saktade ner. Hon fortsatte gå, i mitt sinne ökade hon.
Våra blickar låstes vid varandras och sen möttes vi utan att ens säga hej.
Vad fan är det?
Jag fick lite ont i magen, men rätt fort gick det över.

Annars tror jag att jag helst hade velat vara ett litet gristäcke i natt.

Sagt och gjort.

"Ok Johan. Jag älskar dig. Jag kommer sakna dig. Jag kommer längta efter dig. Jag komemr gråta. Jag kommer akta mig för dig på stan. Och jag kommer hoppas att jag aldrig ser dig igen."

Så kan det gå när man vill tidigarelägga en persons önskan.

Men nu är det gjort, nu är det sagt.

Jag tycker inte om att klippa band och kapa trådar med folk men jag kan inte gå med det över mig hela tiden. Vill inte tänka offra eller inte offra. Nu behöver jag inte fundera och jag tror att jag kommer känna mig friare att gå in i nya äventyr. Äventyr är bra, äventyr är resan, resan är äventyret. Ibland måste man offra istället för offras. Jag är bra på det sista men inte det första.

Jag kommer för alltid tycka att hon är sjukt vacker och har helt fantastiska sidor men det funkade helt enkelt inte och eftersom hon inte ville ha kontakt sen så vill jag inte ha kontakt nu. Så kan det vara. En stor lång varm kram på dig. Trots att jag hoppas att du aldrig hittar den här sidan och läser dessa rader.

Sommarängen.

Ibland kommer det fram oväntade personer.

Personer som man inte träffat på länge.

Personer som är döda. Så länge någon minns så lever dom.

Det är det som är det fina, det vackra, det gåtfulla.

Fast egentligen var det inte så oväntat. Inte alls. Bara lite överraskande.

Och pennan, som har kvar sin kraft, gav han till mig. Att medla, visa, yttra mig, växa.

Att ta bort askan och låta glöden och elden leka fritt. Låta blommorna slå ut.

Låta halsen skrika sig trött där på sommarängen.

Sommaräng.

Tänk dig en sommaräng. Gräs som går upp till knäna. Solen strålar sådär lagom varmt, inga getingar, inga mygg. Bara fjärilar gula blommor och så morfar. Morfar.

Morfar som dog när jag var 5,6,7 år gammal. Nåt sånt. Jag minns honom inte i alla fall. Om solen spred naturens värme så spred morfar mänsklig värme. Han skulle hjälpa mig, han kommer att ta bort det dåliga och låta det fina och goda växa. Han sa att jag skulle medla, förmedla och gav mig en penna för att skriva. Men innan dess så flög vi drake och hade picknick. Låg i solen i gräset och lät lugnet flyta in över själarna. Smittade varandra, han smittade mig mest har jag en känsla av. Vi kramades hej då och stängde blommorna och sen gav jag mig på iväg hem mot rummet igen. Vart morfar tog vägen vet jag inte, men antagligen någonstans i närheten.

Mac.

Det är fredag. Det är november. Gräset tyngs av frost på nätterna.
På dagarna tyngs det av regn.
Jag sitter hemma med raggsockor och inget kaffe.
Men med min nya fina MacBook Pro, jag tror det är min nya vän.
Som dock inte skall användas i överflöd.

Under den dryga vecka som jag inte haft någon dator har jag läst.
Läst böcker, skolböcker, romaner och papperstidningar.
Det onda i ryggen har försvunnit och mina ögon har fått vila.
Låter som ett spa för en gammal man. Det kanske det var också.

Att plocka upp macen var som att plocka upp den finaste chokladpralinen.

Annars har jag mest umgåtts med en gris. En vitlöksgris.

Som är lite mer utöver det vanliga.

Nattsudd.

Min dator har gått sönder.
Precis som mitt hjärta.
Skulle jag kunna skriva.
Men det har inte gått sönder.
Inte alls faktiskt.
Det ligger där i bröstet och dunkar.
Lugnt och stilla,
lugnt och stilla.

Ibland känns det som att jag är redo att utforska en ny bok.
Vända sida för sida, läsa kapitel för kapitel.
Och stå ut. Och ryckas med.

Vi spelade faktiskt en backgammon. Som jag vann.

Imorgon får jag oväntat sthlmbesök.
Besök som jag inte kommer hinna umgås med.
Jag ska sova halva dagen, sen ska jag dricka vin och äta ost.
Där emellan ska jag försöka plugga lite.
På lördag ska jag också plugga lite.
På lördag ska jag också på winnerbäck.
Med M.
Och jag vet.
Att när sista klunken Liefmanns sväljs
kommer våran era att försvinna med den.
Då kommer bandet vara avklippt.
Tänk om jag blivit som min vän Häxan.
Att jag blir klar med människor.
I så fall kan jag tänka mig att jag är det nu.
Eller så är det bara en liten dipp.
Det finns saker som jag brukar vilja berätta för henne.
Men nu känns det lite skit samma.
Om det var som förut hade jag sagt:

Igår låg jag i en barnvagn.
Jag var liten och rädd och övergiven.
Jag hade klumpen i halsen.
Och jag lovade mig själv.
Sen lovade jag mig själv igen.
Och allt blev bra.

Så skulle jag ha sagt.

Frukostbord.

Ibland orkar jag inte bry mig om känslor. De dåliga känslorna. Skuld. För jag behöver inte ha nån.
Ibland har jag en tendens att vilja rädda människors mående istället för att se till mig själv.
Igår gjorde jag inte det och då kom det fram andra känslor, positiva.
Såna som gör att jag vill äta upp hela grisen på en gång. Såna som gör att jag känner andra dofter och äter vid någon annans frukostbord.
Ibland kan jag tycka att det börjar kännas lite för bra, men jag får ha det bra. Och man måste släppa ut för att släppa in.

Stoft.

Tänk dig doften av mammas nybakade bullar som du sköljer ner med kall mjölk.
Tänk dig spraket i vedspisen som värmde dig när du hade feber, sju år gammal.
Känn hur det känns när pappa väcker dig på morgonen och säger att julgröten är serverad och du yrvaken går ner och äter för att sen gå upp och somna om.
När man kom hem från skolan och storebror spelar Iron maiden eller Cure som sipprar ut genom dörrspringorna och ner till hallen.
Eller tänk dig när hon, HON hoppar på bussen dagen efter på väg till samma skola som jag kom hem ifrån igår och som vi åker till tillsammans idag.
Det var då jag såg hur varje droppe dagg spred sig över ängarna, hur sjön låg helt stilla och hur krusbären och de svarta och röda vinbären var lagom mogna i trädgården och som jag åt trots att jag inte gillade det, bara för att jag uppskattade möjligheten.

Någonstans i vimlet skapades jag. Jag som inte kan, inte får, inte vågar. Trots att jag klarat, får och vågar det mesta. Känsla är inte samma sak som handlingar och faktiska minnen.

Plötsligt igen!

Idag var jag och såg plötligt igen! Det är en fortsättning på Plötsligt i Vinslöv. Holger har blivit sjuk! Det var tråkigt.
Men filmen var emellanåt fantastiskt bra. Bättre än den första. Kändes dock lite mer som en spelfilm ibland. Så får det bli, kort och gott. Gott och kort.

Dessutom har vi pratat allvar nu. Jag och M. Det var bra. Vi har gjort upp vad som gäller och vad som kommer att gälla. Det är bra. Hon är verkligen fin. Den dagen jag träffar någon på riktigt kommer hon dock inte kunna fortsätta umgås, det är inte bra. Men inget som jag kan göra nåt åt.

Bort med klumpen!

Jag skulle vilja ge allt, känna att jag faktiskt kan.
Känna att det är okej att dela luften jag andas.

Utan att få klumpen i halsen.

Jag fick en skarp tillsägelse av min vän häxan för ett tag sen. Hon sa att jag inte får såra M mer. Och hon har så rätt. Hon är för fin för det. Hon är för viktig för det och hon får inte såra mig mer, jag är för viktig för det. Därför måste jag fråga och sen bestämma.
Tror att jag skulle må bra av att rensa runt mig. Klippa av alla lösa onödiga trådar, börja om från noll. Sluta tro att självkänsla kommer utifrån.
Men ibland låtsas man bara för att man vill.

Jag har lite svårt att skilja på det där.
Vad som är sant och vad som är önskan.

Jag hoppas jag snart kommer kunna börja ge allt.
Man måste kunna ge för att kunna ta emot. Hitills har jag fått men bara stött bort.

Dammvipporna.

Ibland, som idag, känns det som att vi är två dammvippor som sveper över varandras psyken, som om vi var två krossade glasrutor som det inte får petas på för hårt.
Ibland, visserligen ett tag sen nu, så är vi dom som gör att glasrutan spricker, går sönder och krossas totalt.
Jag vill att vi ska vara som idag,
sen hur långt det räcker,
det vet man aldrig.

Idag var det fint väder ute.

Doc Lounge.

Det är bra skit det. Liveband, dokumentärfilm, bar och sen efteråt lite soft högtalarmusik. Kommer försöka att vara där varje tisdag.

Bara för att.

Bara för mitt förra inlägg är jag tvungen att lägga upp några bilder jag också.

Foto.

Jag har en vän. Eller vän och vän. En bekant kan man säga. En väns vän kanske man kan säga. Vi ses ibland. Vi stannar och pratar när vi springer på varandra. Men vi har inte varandras telefonnummer. Vi bor i olika städer så det händer inte så ofta att vi springer på varandra. Har faktiskt bara hänt en gång. Skit samma. Han fotar så att det ibland ser ut som om det vore Paris på 60-talet. Eller snarare 40-talet kanske. Han har liv i sina bilder, han har ett djup och en känsla framkallas. Det irriterar mig lite. Jag vill också kunna göra så. Han har bättre bildseende än mig. Eller i alla fall annorlunda, dessutom påminner det mig hur lite jag fotar. Trots att jag vill fota betydligt mer. Inget har jag att skylla på heller. Bara det är ju själva fan.
Här är hans sida i alla fall.
http://ph-otographs.blogspot.com/

Vanka runt runt runt.

Vissa dagar, som idag, går jag runt runt runt i min lägenhet. Levande ljus i vardagsrummet, tänt jordgloben, som hon gav mig, i sovrummet. Varje gång jag kommer till köket tar jag en knäckebrödsbit. Jag har bara några få spotifylåtar som tillsammans med mig går runt runt runt i min lilla lägenhet. Ibland sätter jag mig i soffan och stirrar ut genom fönstret där det bara syns svart, ibland ställer jag mig framför samma fönster och ser hur hösten har greppat tag om världen. Jag gillar den här känslan. Det känns lugnt och stillsamt.

Nu har jag för övrigt läst ut Kafka på stranden. Kan vara därför som jag vankar runt i min lägenhet också. Blir lite tomt efter att ha levt med den ett tag nu. Men jag gillade den. Den hade mer intressanta karaktärer än vad fågeln som vrider upp världen hade. Men fågeln var strået vassare ändå tycker jag. Tror jag.

Pluggfredag.

Vättlefjäll på min pluggfredag. När jag blundade såg jag de tunna blodådrorna i mina ögonlock och jag kan erkänna att jag inte läste den undre boken. Men jag spillde ut kaffet på mitt ben.

Igår kl 13.00

Igår kramade jag om träd. Jag gick in i trädet. Nerför trappan, såg ett skrin med en gåva. En fjäril. Jag såg mig i spegeln, en märklig syn. Gick in i biblioteket, tog ut en röd läderbok och slog upp en sida. Jag var vid en lägereld tillsammans med min mor och hunden. De brann sedan upp tillsammans med mig och solen kom. Ytterligare en spegel. En underlig syn igen, men med skimmer. Även skrinet kom tillbaka men med en penna.

På en blogg.

Jag läser om mig själv på en blogg.
Jag inser att jag gjort folk illa.
Folk är flickvänner. Flickvänner är folk.
Jag går under orden " han som alltid gjorde mig ledsen och besviken."
Hon skriver att hon saknade mig då och att hon saknar mig lite ibland nu också.
Det var 4 år sen det var vi och jag har gjort fler illa under de åren. Folk alltså.
Men det kommer en förändring. Jag kan faktiskt redan känna den.
Om den är verklig eller inte vet jag inte.
Men jag kan känna den.
Imorgon är det dags för steg nr 2.

Blödning.

Ibland blöder tankar och känslor över till gränsområden. Gränsområden där det har dragits en heldragen linje, men inte byggts nån mur. Dit det är lätt att komma över, dit bara den mentala styrkan stoppar. Dit är det lätt att komma när världen blir för stor och tränger sig på.

Rosenbusken,

"Jag har ramlat in i en rosenbuske.
Jag som bara skulle lukta på rosorna, men jag snubblade väl...
Taggarna håller mej fast och det gör lite ont, men jag hamnade bredvid en väldigt fin ros.
Den luktar gott, är mystisk och otroligt vacker, så vad gör lite taggar då?

Men när jag nu ligger fast i busken, funderar jag på om jag borde försöka ta mej loss.
Men då kan jag inte längre njuta av just den där rosen som fångat mitt intresse.
Jag är ganska bra på att resa mej och vandra iväg...Men det är något jag vill ändra på, för hur ska något kunna bli äkta och på riktigt då...det är ju det äkta som jag verkligen vill ha.
Borde jag resa mej...gå...lämna rosen?"



Rosenbuskar kan vara besvärliga ibland. Speciellt om man har för många och inte har hunnit frigöra sig från den gamla. De gamla taggarna kan göra såren infekterade och rosen i sig kan både locka och börja vissna på en och samma gång samtidigt som den nya rosen känns både ny och spännande.
Man kan bara uppleva rosenbuskar i sin helhet om man tar både rosen och taggen. Det är fint och gör ont på samma gång. Det ska vara så. Det är det som är det äkta.
Men det ska vara från en och samma rosenbuske.
Inte en tagg från en gammal buske och en ros från en ny blomstrande buske.
Men även våren behöver sin tid.
Också på den här sidan.

Övergångsstället.

Idag när jag började gå över övergångsstället kom mitt liv att passera i revy. Det är ett kort övergångsställ. Det blev ett kort liv. Det är det övergångsstället som alltid lyser grönt.
Så nu ska jag börja göra annat med mitt liv. Så det blir grönt. Ska börja med att läsa klart min bok. Sen ska jag påbörja en annan bok.

Man tänker sitt.

Var och såg Man tänker sitt, asbra. Samma som gjort Farväl Falkenberg som jag inte gillade för fem öre. Eller inte ens för två öre. Men känner att jag borde se om den nu bara för att jag gillade den här. Men man måste vara på rätt humör för att uppskatta såna här filmer och jag antar att jag inte alls var det när jag såg falkenberg. Idag var jag på klockrent humör. " Min instinkt säger mig att mitt huvud är ett organ som är till för att gräva med ... .. jag börjar gräva här"

Och det är märkligt hur människor förändras ibland. Men det är det som är det intressanta med dem som gör det. För det är faktiskt inte många människor som jag inte tycker att jag har koll på efter att träffat dom några gånger.

Slappis.

Min slapp-period är nog helt enkelt slapp för att jag inte behöver göra mer för att klara mig. Jag tittade på tentafrågorna och tänkte. "va, är det inte mer än så här?" Det borde jag ju kunna få G på i alla fall. Kanske till och med VG om lärarna är lite vänliga i sina bedömningar.

Och kvällen/natten blev inte som jag tänkt mig. Vi skulle ju bara spela lite biljard.

Tenta

Imorgon har jag tenta. Idag har jag pluggat. Inte. Och jag bryr mig inte så värst mycket om det heller. Ibland känns det mest som att jag går i skolan för att jag ska ha en anledning till att inte jobba så mycket. Jag vet, det är slappt. Men jag är nog inne i en slapp-period nu, det får man vara. Jag har varit det de senaste 30 åren.

Men det här är bra http://www.dn.se/nyheter/varlden/orike-i-stilla-havet-infor-hajreservat-1.961312 Det tycker jag, ett väldigt lite land. Lite som David som möter Goliat. Visst, alla har rätt att göra, i stort sett vad dom vill med sitt land och vatten, men att ett litet land går in och sätter ner foten på det här sättet. Det är nåt som jag verkligen uppskattar.