Sommarängen.

Ibland kommer det fram oväntade personer.

Personer som man inte träffat på länge.

Personer som är döda. Så länge någon minns så lever dom.

Det är det som är det fina, det vackra, det gåtfulla.

Fast egentligen var det inte så oväntat. Inte alls. Bara lite överraskande.

Och pennan, som har kvar sin kraft, gav han till mig. Att medla, visa, yttra mig, växa.

Att ta bort askan och låta glöden och elden leka fritt. Låta blommorna slå ut.

Låta halsen skrika sig trött där på sommarängen.