Sommaräng.

Tänk dig en sommaräng. Gräs som går upp till knäna. Solen strålar sådär lagom varmt, inga getingar, inga mygg. Bara fjärilar gula blommor och så morfar. Morfar.

Morfar som dog när jag var 5,6,7 år gammal. Nåt sånt. Jag minns honom inte i alla fall. Om solen spred naturens värme så spred morfar mänsklig värme. Han skulle hjälpa mig, han kommer att ta bort det dåliga och låta det fina och goda växa. Han sa att jag skulle medla, förmedla och gav mig en penna för att skriva. Men innan dess så flög vi drake och hade picknick. Låg i solen i gräset och lät lugnet flyta in över själarna. Smittade varandra, han smittade mig mest har jag en känsla av. Vi kramades hej då och stängde blommorna och sen gav jag mig på iväg hem mot rummet igen. Vart morfar tog vägen vet jag inte, men antagligen någonstans i närheten.