Övergång.

Två tända ljus i varsitt hörn av rummet. Jag har väntat på ett regn i lurarna och känslor som inte går bort.
Sorgsen och sentimental samtidigt ljust och skimrande. Vad som är vad förstås nog lätt.
Jag har tydligen inte riktigt släppt känslan, har inte riktigt låtit historien ebbat ut. Vilket jag visste skulle komma upp och därför väntat. Det som är bra är att det är närmare slutet nu. Att det är närmare likgiltigheten, jag vet hur jag funkar och jag antar att jag funkar likadant den här gången, vilket inte behöver stämma, men jag tror det, hoppas det.
En av mina jobbigaste egenskaper, som jag inte gillar med mig själv, är att jag är sentimental, svårt att släppa, svårt att acceptera att man aldrig mer ska höra av någon som stått en väldigt nära under några år och som faktiskt känner mig bättre än någon annan just nu. Nu ljög jag, M.H känner mig bättre. Han känner mig bäst.
Jag vill bara att det ska gå över så att jag kan ta klivet över med min andra fot också, kliva över med mitt andra ben, kliva över linjen helt och hållet i mitt hjärta och i min hjärna så att jag kan göra det på riktigt. För jag vill göra det rättvist och på riktigt. Sen hur det faktiskt blir är en helt annan sak men jag vill ha med hela mig och jag vet att det brukar gå rätt så snabbt när det väl satts igång vilket det gjort nu. (Eller vad vet jag, jag har faktiskt aldrig någonsin medvetet klippt bandet helt med någon.)

Och nu hittade jag nog ett nytt tankesätt.