När känslan att hitta och fånga blir lite för stark.
Så pass stark att jag inte riktigt hittar orden som inte riktigt hittar känslan som inte riktigt hittar beskrivningen.
Det är då jag kan spela upp samma textrader igen och igen och igen. Textrader som andra skrivit. Kanske sådana som jag önskar att jag hade skrivit. Kanske är jag lat. Tar ett substitut istället för att skapa eget. Kanske är jag smart. Varför skriva nåt som ändå redan finns. Kanske har jag bara stiltje. Eller så är det ensamheten som försöker tränga bort mörkret och jag inte riktigt längre vet vad jag vill och inte vill, vad jag får och inte får och vem som gör vad med vem. Känslan imploderade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar