Tack.

Då kan man säga att allt är tillbaka på noll. Snart. Just nu är det tomt och minus. Men tack för tiden som jag fick och tack för dagarna som gick, tack för nätterna och tack för tystnaden. Tack för skratten, tack för huden och läpparna, tack för kaffet på morgonen och tack för promenaden.

Jag tror att vi inte riktigt litade på varandra. Eller så litade vi inte på oss själva.

Nu ska jag sluta upp med sånt här. Nu ska jag besegra och besegras. Först landa. På alla håll.

Och naturligtvis hade vi inte personalfest som jag skrev i förra inlägget utan personaldag.