Skrattet.

Jag är hemma och jag har pratat med mor. Vi pratar inte så mycket i min familj. Det är inte alltid tyst, men vi pratar liksom inte. Vi känner inte varandra riktigt. Idag såg jag henne lite mer som människa än som mamma, det är bra. Pappa jobbade och kom hem spred sin tystnad. Jag tycker om tystnad, jag tycker om hans tystnad. Honom börjar jag också se mer som människa än som pappa, det är också bra.

Jag skrattade så jag började gråta när vi klädde granen, eller de klädde granen och jag drack whisky och tittade på. Det var nåt subtilt som mamma gjorde och sa som fick mig att skratta, de började också att skratta. För att jag skrattade. Det smittar det där skrattet.