Döden döden.

Vad hände med drömmarna, är dom verkligen döda eller ligger dom levande begravda, under hur mycket jord? Räcker det med en trädgårdsspade för att kunna ana eller måste kirunagruvans lastskopa hyras in? Vilka har uppnåtts, vilka försvann på vägen, vilka finns kvar och vilka har uppkommit? Vet du?

Vad hände med alla puppor som aldrig fick bli fjärilar, som aldrig fick komma ut ur sina silkeskokonger och uppleva morgonsolen och kvällsdaggen. Vad hände med alla fjärilar som inte fick visa upp sina vackra färgprydda vingar inför en häpnad och förundrad värld.

Tänk dom som säger att dom lever varje dag som om den vore den sista. Om jag skulle göra det skulle jag varken ha inkomst eller bostad. För vem behöver det om man ska dö dagen efter. Vad skulle jag göra om jag skulle dö imorgon? Vad skulle du göra? Jag vet inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte hoppa dagens julbord för att läsa igenom en massa rapporter om Kinas järnvägar i alla fall, alltså förutsätter jag att jag ska leva imorgon också.

Vi i i-länder har allt för mycket tid till oss själva, allt för mycket tid till nonsens. Allt för mycket ångestbildande utrymme om ifall vi ska köpa den danska kossan som är vakuumförpackad eller om vi tror att den svenska har behandlats bättre, vilket vi alltid tror. Tills det visar sig att de behandlas lika illa. Igen. I allt för mycket tid uppstår en stress över hur man är, vem man är, vad man vill, vad man inte vill, varför gör man si, varför gör man så, vilka skor passar bäst, äta kött, inte äta kött, är jag snygg, vilken image, köpa bil, åka kollektivt, vad tycker hon, vad tycker han, vad tycker jag, varför, varför inte, är jag lycklig, är jag kär, kan jag få det bättre, plus, minus, för och emot.

Men samtidigt. Ju mer möjligheter vi har ju större ansvar. Ju fler möjligheter ju fler kan vi vara utan. En sak kommer vi dock aldrig ifrån och det är livet. och döden. Och någonstans under tiden är det klokt att ta fram den individuella vågen och väga och hitta en balans som passar en själv.

Det här inlägget blev ju inte alls som jag tänkte mig från början. Men så kan det vara och så ska det vara. Antagligen blev det så långt för att jag inte vill börja göra skoluppgiften som väntar på mig. Bara en sån sak, jag smiter från mina måsten som inte ens är måsten.

(Med orden döden döden inledde tydligen Astrid Lindgren och hennes väninnan varje samtal med när de hade börjat bli gamla för att liksom klara av den biten)