Nattsudd.

Min dator har gått sönder.
Precis som mitt hjärta.
Skulle jag kunna skriva.
Men det har inte gått sönder.
Inte alls faktiskt.
Det ligger där i bröstet och dunkar.
Lugnt och stilla,
lugnt och stilla.

Ibland känns det som att jag är redo att utforska en ny bok.
Vända sida för sida, läsa kapitel för kapitel.
Och stå ut. Och ryckas med.

Vi spelade faktiskt en backgammon. Som jag vann.

Imorgon får jag oväntat sthlmbesök.
Besök som jag inte kommer hinna umgås med.
Jag ska sova halva dagen, sen ska jag dricka vin och äta ost.
Där emellan ska jag försöka plugga lite.
På lördag ska jag också plugga lite.
På lördag ska jag också på winnerbäck.
Med M.
Och jag vet.
Att när sista klunken Liefmanns sväljs
kommer våran era att försvinna med den.
Då kommer bandet vara avklippt.
Tänk om jag blivit som min vän Häxan.
Att jag blir klar med människor.
I så fall kan jag tänka mig att jag är det nu.
Eller så är det bara en liten dipp.
Det finns saker som jag brukar vilja berätta för henne.
Men nu känns det lite skit samma.
Om det var som förut hade jag sagt:

Igår låg jag i en barnvagn.
Jag var liten och rädd och övergiven.
Jag hade klumpen i halsen.
Och jag lovade mig själv.
Sen lovade jag mig själv igen.
Och allt blev bra.

Så skulle jag ha sagt.