Stoft.

Tänk dig doften av mammas nybakade bullar som du sköljer ner med kall mjölk.
Tänk dig spraket i vedspisen som värmde dig när du hade feber, sju år gammal.
Känn hur det känns när pappa väcker dig på morgonen och säger att julgröten är serverad och du yrvaken går ner och äter för att sen gå upp och somna om.
När man kom hem från skolan och storebror spelar Iron maiden eller Cure som sipprar ut genom dörrspringorna och ner till hallen.
Eller tänk dig när hon, HON hoppar på bussen dagen efter på väg till samma skola som jag kom hem ifrån igår och som vi åker till tillsammans idag.
Det var då jag såg hur varje droppe dagg spred sig över ängarna, hur sjön låg helt stilla och hur krusbären och de svarta och röda vinbären var lagom mogna i trädgården och som jag åt trots att jag inte gillade det, bara för att jag uppskattade möjligheten.

Någonstans i vimlet skapades jag. Jag som inte kan, inte får, inte vågar. Trots att jag klarat, får och vågar det mesta. Känsla är inte samma sak som handlingar och faktiska minnen.